Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - En saga. Av M. Gorki. Övers. från ryskan av Helmer Wanberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
’’Men kloka trollkarlar- äro alltid
puckelryggiga!"
"Då kanske jag kan bli en
trollkarl," anmärkte ödmjukt krymplingen,
och efter en stunds funderande tillade
han:
"Nå, bruka feerna vara vackra?"
"Alltid!"
-" "Som du?"
"Ja, nog kan det hända! — det
finns till och med än vackrare," sade
hon ärligt.
Då han fyllt åtta år, märkte hon,
att. han, då han under promenaderna
gick förbi något hus, som höll på att
uppföras, fick i sitt ansikte ett livligare
uttryck, och länge, rfästan
uppmärksamt betraktade han människorna, som
arbetade vid bygget; nästan frågande
såg han på henne vid sådana tillfällen.
"Detta intresserar visst dig?"
frågade hon.
"Ja," svarade han kort.
"Varför?"
"Jag vet inte."
En gång framkastade han följande:
"Sådana små människor och
tegelstenar, och sedan — stora hus? Är
hela staden gjord på det viset?"
"Naturligtvis."
"Vårt hus också?"
"Ja visst r
Efter att uppmärksamt hava sett på
honom, sade hon:
"Du skall bliva en berömd
byggmästare, eller hur?"
Man skaffade honom nu en mängd
träklotsar, och från denna stund hängav
han sig med lust och glädje åt "att
bygga". Hela dagarna satt han på
golvet i sitt rum och byggde stora torn,
vilka sedan föllo ihop. Han byggde på
nytt, och denna lust var för honom så
stor, att han under måltiderna bemö-
dade sig ätt bygga något av gafflarna,
knivarna, skedarna och servettringen.
Hans blick började bliva mera vaken
och livlig, och hans händer voro
oavbrutet i verksamhet. Han tog i allt,
som han kunde komma åt.
Under- promenaderna kunde han
stå hela timmar framför ett nybygge
och betrakta huru huset växte i höjd.
Hans näsborrar nästan självde, under
det han inandades dammet av
tegelstenarna och den brända kalken; hans
ögon fingo ett drömmande uttryck;
och då man sade honom, att det ej
passade sig att stå och gapa på gatan,
hörde han ej därpå,
"Kom, så gå vi!" sade då systern
och knuffade till honom.
Han böjde på huvudet och följde
med, under det han som oftast såg sig
tillbaka,
"Du skall bliva byggmästare!"
sade hön uppmuntrande.
"Ja."
En dag efter middagen, under det
man väntade på kaffet, sade fadern,
att nu var det tid på att lägga undan
leksakerna och börja läsa på allvar;
men systern, vars omdöme vägde tungt
i huset, frågade:
"Jag hoppas, pappa, att du icke
ämnar skicka honom i någon skola?"
Fadern — stor, slätrakad utan
mustascher, och prydd med en mängd
gnistrande stenar — tog sig en
funde-rare, under det han tände sin cigarr:
"Varför inte?"
"Du förstår väl varför?"
Då samtalet nu rörde sig om
brodern, gick denne helt sakta sin väg,
men han hörde dock, huru systern
svarade:
"För att alla skola skämta över
honom?"
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
