Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - En saga. Av M. Gorki. Övers. från ryskan av Helmer Wanberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
digt omkring i de stora kalla och dystra
rummen,; tavlorna, statyetterna,
blommorna och silvervaserna — allt syntes
så livlöst omkring dessa yrhättor.
Ibland följde de med systern in i
broderns arbetsrum, sträckte fram mot
honom sina små fingrar med
rosenfärgade naglar, och de vågade knappt
vidröra hans hand av fruktan, att han
skulle krossa dem. De samtalade med
honom synnerligen kort men
skämtsamt, med en viss förvåning men utan
något egentligt intresse, under det de
betraktade krymplingen, där han stod
bland sina verktyg, utkast, träbitar
och hyvelspån. Han visste, att de
kallade honom för "uppfinnaren" — detta
hade systern sagt honom — och att det
av honom skulle bliva ’’någonting’’,
som skulle sprida en viss glans över
faderns namn — systern talade därom
helt övertygande.
"Han är ju ej vacker, men mycket
förståndig," upprepade hon ofta.
Hon var nitton år och redan
förlovad, då helt plötsligt föräldrarna
drunknade under en utfärd med lust1
jakten. Hon skulle själv hava varit med
på denna lusttur, men måste på grund
av tandvärk stanna hemma.
Då underrättelsen kom om den
stora olyckan, glömde hon alldeles sin
tandvärk och sprang omkring i
rummen vridande sina händer:
"Nej, nej, det kan ej vara sant!"
Den puckelryggige stod i dörren,
insvept i draperiet och såg på henne
mycket uppmärksamt, i det han höjde
på sin puckel.
"Pappa var ju så tjock och så tom;
jag kan rakt ej förstå, att han kunde
sjunka —"
"Tig! Du är hjärtlös!" skrek hon.
"Jag förstår mig inte på hjärtliga
fraser," sade han.
Faderns lik stod ej att finna, men
moderns återfanns; hon låg nu på
båren torr och skrumpen som en livlös
gren av ttt murket träd, precist som
hon var i livet.
"Ja, nu återstår mig endast dig,"
sade hon strängt och dystert till
brodern efter moderns begravning,
skjutande honom ifrån sig med en vass
blick ur de grå ögonen.
"Det blir en svår tid för oss, vi
förstå oss så litet på affärer och kunna
göra stora förluster. Det är verkligen
synd, att jag ej genast kan gifta mig."
"Åhå!" utropade den
puckelryggige.
"Vad menar du med — åhå?"
"Vi rå oss nu själva."
"Du talar precist, som om det
skulle roa dig!"
"Ingenting roar mig."
"Ja, det är verkligen mycket
ledsamt. Du är ej som en mänsklig
varelse."
På kvällarna kom fästmannen på
besök — en liten livlig ung man,
ljus-hårig med små dunliknande mustascher
och med ttt solbränt runt ansikte. Han
var av naturen mycket livlig och
skämtade dagen i ända. De byggde sig nu
ett nytt hus i den förnämligaste delen
av staden, men den puckelryggige gick
aldrig till bygget och hörde ogärna på,
då de talade om detsamma.
Fästmannen klappade honom på axeln med sin
lilla ringprydda hand:
"Du får lov att besöka det en dag!
Eller hur?" Han förebar< alltid några
skäl, men slutligen gav han efter och
följde med sin syster och- fästmannen,
men då han med den senare väl
kommit upp på byggnadsställningen stör-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
