Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - En saga. Av M. Gorki. Övers. från ryskan av Helmer Wanberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hon frågade, mätande honom med
ögonen: "Lycklig?"
"Ja! Vet du — människor, som
arbeta, äro verkligen ej lika oss: de
uppgå i sitt arbete–––––-Huru
förnöjd känner sig ej en murare, där han
går omkring på stadens gator och ser
på de många husen, som han uppfört!
Bland arbetarna finnas — många
socialister ,* de äro framför allt måttliga
människor, och de känna sitt
människovärde !–––––-Ibland tycker jag, att
vi bra litet känna vårt folk —––––-"
"Så besynnerligt du talar!"
Den puckelryggige började bliva
mera livlig och meddelsam.
"Jag tycker, att allt går efter din
önskan, jag börjar allt mer och mer
bliva en klok trollkarl, i det jag befriar
staden från alla vanskapliga, och du
skulle, om du bara ville, kunna bliva
en god fe!–––––-Varför svarar du
mig ej?"
"Vi skola tala om det där sedan,"
svarade hon, under det hon fingrade
på sin guldkedja.
En dag tilltalade han henne på ett
henne fullkomligt främmande sätt:
"Jag har kanske förorättat dig
djupare än du mig"–––––-
Hon log.
"Jag — skyldig? Inför dig?"
"Hör på! Jag ger dig mitt
hedersord på, att jag ej är så skyldig, som
du tror. Jag rör mig obekvämt. Det
kan ju hända, att jag ofrivilligt
knuffade till honom, men i så fall var det
ej av någon ond avsikt; nej, tro mig!
Då var jag mera skyldig, då jag ville
förstöra den hand, med vilken du slog
mig."
"Nu lämna vi detta ämne!"
svarade hon kort.
"Jag tycker, att människan måste
bli bättre!" mumlade han. "Jag tror,
att det goda ej är en — saga."–––––
Det palatslika huset utanför staden
reste sig snabbt i höjden. En gång
syntes vid bygget en mängd
främmande myndighetspersoner; de sågo
sig noggrant omkring och talade
lågmält sinsemellan; slutligen förbjödo de
arbetets fortsättande.
"Detta är ditt verk!" skrek
brodern, störtande sig mot systern och
fattade henne om strupen med sina
långa starka händer. Människor
skyndade till hennes hjälp och hon sade:
"Ni ser, mina herrar, att han
verkligen ej är fullt normal, och att han
måste ställas under förmynderskap.
Detta började redan omedelbart efter
förlusten av hans fader, som han
gränslöst älskade; fråga tjänstefolket! De
kunna intyga allt. De hava hittills
tegat, ty — de äro goda människor,
och de hava icke velat draga skam
över ett hem, där många av dem levat
ända från barndomen. Jag har också
dolt detta sorgliga faktum, ty det är
ingenting att yvas över att hava en
broder, som är mindre vetande."
Hans ansikte överdrogs av en
hemsk blekhet, och hans ögon stirrade
dystert, då han hörde hennes yttrande.
Han blev alldeles förstummad och
började ursinnigt sparka den, som höll
honom fast.
Hon fortsatte:
"Detta hus — denna hans dyrbara
nyck — har jag för avsikt att skänka
staden som en sinnesvårdsanstalt till
minnet av min fader."–––––-
Med ttt gällt stönande förlorade
han medvetandet, och han
bortfördes –––––-
Systern fortsatte och avslutade
byggandet med samma fart, som han på-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
