Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - En fest i skogen. Av Gustaf Ullman. Med 2 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kaffe på bordet — pastorn vill väl inte
vara så god —!" —
"Jag ser det — jag^ ser det!" —
sade pastorn och gned sina händer,
som om han frusit mitt i värmen.
Sakta, liksom inspekterande gick han
runt salen, skakade hand med
värdfolket, och kom omsider till Harry och
mig.
"Min bror!" presenterade värden:
"pastor — Hydell."
"Min brors kamrat, kandidat
Månsson — pastor — Hydell."
"Pastor Hydell är ingen riktig
pastor," det var min första tanke vid
anblicken av denna sällsamma
företeelse. Det var en tämligen mager,
men bredaxlad, cirka trettio års man,
med något obestämt världsligt i dragen,
hur högtidligt han än sökte lägga dem.
Han kunde ha varit bodbetjänt.
Ansiktet var rätt kraftigt byggt, litet
amerikanskt gåpåaraktigt och slickat
på samma gång. Fuktigt mörka
mustascher dolde munnen. I de brungula
ögonen dallrade glansen av en
självbelåtenhet, som för visso ville gälla
för evig salighet. —
Om det berodde på respekt för
värdens broder, eller av något utmanande
hos mig, vet ej jag. Men den gode
pastorn tycktes knappast ens märkt
vännen Harry. Harry såg inte heller
just inbjudande ut, där han stod
hotfullt lång, med sitt buttra, kloka,
misstänksamma ansikte. — Emellertid, för
mig måtte pastor Hydell ha fattat ett
lika plötsligt som varmt intresse.
Några minuter dröjde han framför mig,
hållande min hand och forskande i min
blick — tycktes han tro. Och så kom
det oerhörda. Utan minsta inledning
frågade han mig:’
— "har kandidaten kommit till
gud?" —
Nu blev jag med ens fullt förvissad
i min åsikt, att pastor Hydell inte kunde
vara någon riktig pastor. — Jag har
aldrig hört en riktig präst tala med
vilt främmande människor om Den
Högste, allra minst i denna ogenerade
kafferepston. — Både häpen och
förargad, vände jag mig utan svar till
Harry och sade något om att väl nu
vore förspänt därute. Men pastorn
fortfor, med en triumferande klang i
stämman:
"Jaja, se där! — se där! — Ni
unge lärde män, som veta så mycket
— den enda, sanna visheten, den är
eder likväl fördold. Men eder tid
varder kommande." —
"Ja, det kan nog*hända!" undslapp
det mig, kanske vresigt och en smula
hädiskt.––––––-
Från och med detta lilla
meningslösa ordbyte var aftonen förstörd för
mig. Jag kände värdfolkets välvilja
svalna, kände Harrys misstämning
trycka de andra, och särskilt Frida. —
Den ende, som alls inte lät sig
bekomma, var pastor Hydell. Han
pladd-rade och jamade med värdinnan, allt
medan han drack kopp efter kopp av
det sköna kaffet, städse ymnigt
doppande av det utsökta kaffebrödet. —
Naturligtvis följde pastorn med till
Bokeberg! Och blev i charabangen
placerad mitt emot Frida. Medan jag
satt knä mot knä mot lilla frun. Och
så fick jag till livs, vilken märklig och
förträfflig man, pastor Hydell var,
vilka underfulla öden, umbäranden och
prövningar han genomgått ■— till dess
han genom Guds nåd och
disponentens omsorg blivit frikyrkopastor vid
det stora bruket. Jag erinrade mig nu,
att denne disponent — en rik och vida
känd man —> ansågs hysa starka
andliga böjelser. Och jag började förstå
den värde Hydells’ tvärsäkerhet: —
Under hela resan underhöll pastorn
sällskapet med vidunderliga,
uppbyggliga äventyr, religiösa betraktelser och
sång. Värdinnan sjöng med. Pastorn
manade:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
