Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Ur patron Olssons liv. Av B. L. Ambrosius. Med 7 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»— en orm har jag fostrat vid min ludna barm. — Gå med dig, Karolina.»
Jag vill inte se dig mer––––du
hönsbödel.»
Patron Olsson hade blivit arg,
fäk-tade med armarna i luften och hans
röst var som en mullrande åska —
Av och an gick han i rummet, likt
ett lejon i bur, som blivit uppretad.
Karolina hade stannat kvar och såg
med förskräckelse sin husbondes vrede.
Så arg hade hon inte sett honom på
mången god dag.
»Men jag kan ju stanna tills
patron fått sig en annan,» sade hon så
efter en stund för att blidka honom.
Patron Olsson stannade framför
henne, stampade i golvet och röt:
»Gå, din hottentottska, låt mig
lugna mig, annars sker en olycka, hör
du det, annars sker en gräslig olycka.»
Karolina rullade i väg genom dörren,
kom ned i köket och började gråta bland
sina kastruller och patron Olsson blev
ensam, sjönk ned på en stol och
började fundera. Sedan tände han sin
pipa, rökte som en skorsten och snart
hade han fyllt hela rummet med tjock
bolmande rök. Det betydde att han
snart hade lugnat sig och klart kunde
överväga sin ställning.
Men detta att Karolina skulle sluta
och lämna honom var dock det värsta
som gärna kunde hända honom. —
Han var ju så van vid henne, kände
henne utan och innan och visste vad
hon gick för — skötsam och präktig
var hon, villig och inte så värst
pratsam, som vanliga kvinnor och därtill
kunde hon laga den allra härligaste
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
