Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Ur patron Olssons liv. Av B. L. Ambrosius. Med 7 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Joo, patron — det gör jag,» svarar
då Karolina och niger, »men se jag
glömde bort det alldeles.»
»Du skäms, Karolina, du skäms,
jag ser det,» fortsatte då patron Olsson,
nu betydligt blidkad. »Det hedrar dig,
Karolina, det visar att du har några
mänskliga känslor, fast du endast är
kvinna.» .—
Karolina neg inför komplimangen
och mumlade:
»Tack, patron!»
»Gå nu, Karolina, gå nu ut till
ditt griseri och låt mig vara i fred
en annan gång.»
Karolina lomade då i väg, i det
hon sade för sig själv:
»Det där blir allt patrons olycka
att han inte kan tåla blod, sanna mina
ord, det blir hans olycka.»
Ja, detta med blodet var det enda
som patron Olsson inte kunnat vänja
sig vid, hur mycket han än försökt.
Han funderade ofta över orsaken, men
kunde icke finna någon, ty han var
varken blödig av sig eller klemig i
någon mån. Till sist förklarade han
sin blodskräck med att han var av så
ädel ras, att han vuxit över den
vanliga mannens likgiltighet för blod. Det
var endast barbarer som kunde se det,
och själv var han alls ingen barbar. —
Patron Olsson hade som sagt dragit
upp sin levnads farkost på land och
efter alla stormar levde han ett mycket
fridfullt liv på sin lilla nyinköpta gård
på landet. Här hade han det gott och
trevligt; då han ordnade med sina
kålhuvud och blommor; matade höns,
rökte sin pipa och filosoferande Över
livet, som han nu fann idealiskt och
ljust.
Så hade han tänkt den till
döddagar, lugnt och stilla utan förändring,
utan att tänka på den värld som
dånade ett par mil ifrån hans lilla bo.
Allt var ordnat för framtiden, räntan
på hans pengar sändes till honom varje
kvartal från banken, vid vilken tid även
ett mindre parti spirituösa brukade
komma från konjakshandlaren.
Något bättre liv än detta kunde
han alls icke önska sig, och någon
förändring kunde han icke drömma om.
Men så en dag seglade ett hotande
moln upp på hans levnads
lyckohimmel, vilket hotade sprida storm och
förödelse i hans lugna ungkarlsliv. Det
kom i skepnad av hans gamla
Karolina, som en vacker förmiddag steg
fram till sin patron och uppsade sin
plats.
Patron Olsson nästan bleknade då
han hörde nyheten.
»Vad är åt dig, kvinna,» sade han
sedan, då han lugnat sig en smula, »är
du missnöjd med din husbonde, är
han inte god mot dig, har han inte
överseende med allt ditt griseri,
betalar han dig inte, får du inte mat,
får du inte sova i en fin säng — säg!
Karolina, är du fjollig — får du inte
lägga patience så mycket du vill —
och ändå vill du gå.»
»Jaa då!» Karolina instämde i
allt. Visst var det en god husbonde,
men hon skulle nu flytta i alla fall.
Varför, sade hon inte, hon skulle helt
enkelt, därmed jämnt, inga
övertalningsförsök hjälpte, hon var ståndaktig i
sitt uppsåt.
»Finns ingenting, som kan hålla dig
kvar,» sade han sedan, »säg bara till
och jag skall gärna göra vad du
vill.» —
»Nej, patron, jag vill gå.»
»Hm, ja — du vill gå — säger du,
skäms du inte, Karolina. — Vi har
levat tillsammans i snart tio år —
redan då jag bodde i staden, tog jag
dig till mig. Du var min hushållerska
— och jag har varit ett stöd för dig
— jag kan säga att jag har varit som
en far för dig, nej, för tusan, det menar
jag inte — men som en man har jag
varit för dig. — Har jag inte det,
Karolina — och nu tänker du gå — —
en orm har jag fostrat vid min ludna
barm. — Gå med dig, Karolina. —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
