Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Experimentet. Novell av Harald Wägner. Med 4 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
år sedan, det var innan jag blev
konst-närinna, och vi voro mycket goda
vänner, vraies camarades, det försäkrar
jag. Jag beundrade alltid hans goda
huvud. Ja, herre gud, det är tider
sedan dess, vad har det inte hänt allt
för saker? Vet ni, han var så poetisk
på den tiden, talade om konsten och
var inte alls som en vanlig jurist. Ja,
han var förtjusande. Och när jag nu
fick veta, att han bodde här i stan,
fick jag en sådan lust att träffa honom
igen och göra bekantskap med er. That
is all! Och nu sitter jag här i hans
förmaksemma med överdrag och
pratar med hans hustru, herre gud! Vad
säger ni om detta?"
"Jag tycker naturligtvis, att det är
mycket älskvärt, att ni, att grevinnan
. . . Men jag glömmer mina
värdinneplikter. Får jag inte bjuda
grevinnan. . .?"
"Nej tack, mitt barn! Jag vill inte
ha kaffe," sade sångerskan med en
lätt ironisk klang i stämman och lutade
sig bakåt med divalater, i det hon lätt
irriterad svängde lorgnetten. Hon
erfor plötsligt ett slags trötthet vid
tanken på att nödgas göra sig besvär med
att vinna en person för sig, och hon
ångrade redan, att hon gått dit. Det
var bara en nyck, och varför skulle
man alltid envisas att gräva upp gamla
minnen, som aldrig borde få gå igen?
Fru Nanna reste sig:
"Ni tar naturligtvis oss
småstadsbor för kaffesystrar i gemen, som
aldrig sysslar med annat än det
tarvligaste kaffeskvaller? Jag hade eljest
tänkt bjuda er ett glas vin. Men om
ni försmår min gästfrihet..."
"Nu har jag burit mig bra taktlöst
åt," sade grevinnan. "Kan ni förlåta
mig? Jag vet ibland inte riktigt vad
jag säger. Jag vill naturligtvis mycket
gärna dricka ett glas vin med er. Men
berätta mig nu något om er man. Han
är inte hemma, förstår jag?"
"Nej, han är på kansliet."
"Då får jag kanske inte träffa
honom."
"Om ni vill vänta..."
"Vänta! Det kan jag inte. Vänta,
det är mig absolut inte möjligt, .om det
så gällde mitt liv. Säg" — hon lade
sin behandskade hand på hennes arm,
som man gör på teatern för att
markera en intressant replik — "har han
aldrig talat med er om mig?"
"Nej."
"Tänk att han inte har det? Det
var märkvärdigt. Eller snarare: det
är väl helt naturligt."
"Varför det?"
"Tja, varför skulle han egentligen
tala om mig? En ungdomsbekantskap,
som existerade för snart femton år
sedan, vad är det att tala om
egentligen? Jag tycker det är tusen år
sedan. Allt har blivit annorlunda sedan
dess, människorna, husen, tankarna,
kläderna. Jag talar ogärna om min
ungdom."
"Varför det?"
"Därför att jag var så mycket
bättre då än nu, och det är ju alltid
tråkigt att erinra sig. För resten är jag
bara trettiotre år — ja det är sanning.
Jag var oskyldig då."
"För all del! Vad har jag för
resten med det att göra?"
"Å, säg inte det. Vet ni vad?
Jag kan våga tusen francs mot en, att
ni i alla fall sitter och undrar: var det
något mellan dem ?’’
"Jag försäkrar, att jag inte alls
intresserar mig för den saken. Vad
min man beträffar, så får han gärna
ha varit kär i er så mycket som helst."
"Om det är sant," svarade
grevinnan långsamt, "så älskar ni honom
inte. När jag älskar en man är jag
svartsjuk både på hans före detta,
nuvarande och tillkommande älskarinnor.
Jag ville klösa ögonen ur, dem. Och
ni — nå, vi skall hoppas, att ni.sade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
