Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Juvelerna på Gårda. Av Ulrik Uhland. (Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det var Jenny Mark, som
Fransson hade menat.
Hon låg några sekunder absolut
som död. Så reste hon sig långsamt
upp. Ögonen stirrade fortfarande, men
de voro inte det minsta beslöjade.
Hennes lilla bruna ansikte hade fått ett
uttryck af verklig, jordisk och nykter
förfäran.
I samma ögonblick hörde hon, att
någon med snabba steg kom i
korridoren.
"Adjö, mamma," sade Fritz
utanför dörren. "Jag kommer igen med
niobåten i kväll."
Fru Martha strök med någonting
virrigt i rörelsen håret tillbaka ur
ansiktet. Ja, det var ju sant, Fritz skulle
fara till Stockholm. Och aldrig i hela
sitt lif hade hon så väl behöft tala med
någon människa som just nu med
honom. Det var verkligen rysligt.
Fritz såg inte ut, som om han hade
sofvit godt, och det hade han inte
heller. Han hade legat vaken till
klockan half tre, men det var inte
koppartakets fel. Det hade slutat regna redan
vid tiotiden, och litet efteråt måtte
blåsten ha mojnat af, ty taket hade inte
gnisslat. Det hade nöjt sig med att
sucka då och då. Och det var, som om
det långa dagsregnet hade lagt en viss
kapson på glädtigheten ute på vinden.
Han hade inte hört ett enda knyst.
Men han hade legat lika vaken för det.
Han gick med ovanlig fart nedåt
parkvägen mot landsvägen, ty båten
skulle gå om tio minuter, och han
hade i det längsta hoppats på kaffe.
Det var’mycket smutsigt på vägen, och
han måste då och då ta ett skutt åt
sidan för att inte bli alldeles omöjlig
om fötterna. När han försökte att
manövrera sig öfver själfva kröken
vid landsvägen, fick han se, att det
stod ett fruntimmer i parken borta vid
dammen. På den bruna kjolen såg
han, att det var Tyra. Men hvad hade
hon för sig? Hon hade en lång stake
i handen, och det såg ut, som om hon
höll på att fiska upp någonting. Han
hade inte tid att se efter, hvad det
var, utan vek om hörnet ut på
landsvägen.
Där var det ändå smutsigare.
Hjulspåren lågo som små blanka, gula^
floder, och leran stod som en välling.
Det var ett verkligt konststycke att
komma någorlunda fort framåt, och det
var ett arbetsamt konststycke. Han
hade hunnit bli grundligt varm och
ganska smutsig, när han kom till den
sista vattenpussen vid bryggan, och
då höll båten på att lägga ut. Ett par
drängpojkar, som sutto i Gårda
smutsiga mjölkkärra, drogo på munnen och
det en smula bredt. De hade sett
honom den sista biten, men att hojta för
en sådan där —
"Kapten," skrek med ens en
bestämd röst från fören på båten. "En
passagerare på bryggan!" En liten
korgväska sköt plötsligt upp i luften
bakom några potatissäckar och viftade
frenetiskt. Det blef en viss rörelse
bland säckarna, och ett par
besättningskarlar öppnade sidodörrarna i fören.
Båten gled in mot bryggan igen, Fritz
tog ett skutt, och så slogo dörrarna
till bakom honom.
"Jäklar," sade en af pojkarna i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
