Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Juvelerna på Gårda. Av Ulrik Uhland. (Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kärran. Han såg ut, som om det hade
händt honom någonting ofördelaktigt.
Fritz kände sig en smula
egendomlig, medan han passerade
mellan-däcket. Han var alldeles oerhördt
varm, och han hade på ett par
ögonblick hunnit bli så nervös, att det
kändes, som om han höll på att storkna.
Ty den, som hojtat åt kaptenen och
nu med bestämda steg gick framför
honom mot ingången till salongen, var
fröken Mark. Vid dörren vände hon
sig om,
’’Det var tur, att jag fick se er.
För båten är så full med potatis, så
man ser knappast, om det är dag eller
natt där framme."
"Ja, det var verkligen tur," sade
Fritz. Men rösten var, trots den
ovedersägliga lyckträffen, en smula
dämpad.
TJUGONDE KAPITLET.
Det kunde inte hjälpas, men det
var under alla förhållanden fridfullt att
sitta på en ångbåt. Fritz hade varit
framme hos kaptenen och tackat
honom och hade sedan ett par minuter
suttit inkilad i hörnet af öfre salongen,
ty att gå därute var för blåsigt. Han
hade satt resväskan under soffan och
satt och såg på fröken Mark, som
oaf-brutet traskade fram och tillbaka
utanför glasrutorna. Hon såg inte ut att
tycka det var kallt, ty den lilla
mörkblåa jackan flaxade uppknäppt. Då
och då tog hon ett litet tag i
hattbrättena, ty det blåste ganska bra, och
ibland strök hon undan ett par små
stripor af det gula håret, som stod
som ett par små vimplar vid öronen
i luftdraget.
Han hade dykt ned med händerna
i fickorna på sin ulster och af gammal
vana satt sig bekvämt. Där nedifrån
ljöd maskinens regelbundna dunkande
och vattnet frasade kring båten som
det dämpade ljudet af en ångsåg. Han
brukade alltid bli sömnig af det där
ljudet, och just nu var han alldeles
gräsligt sömnig, men på samma gång
alldeles ovanligt vaken.
Han försökte en liten stund titta på
stränderna, men han var för
tankspridd. Ögonen vände oupphörligt
tillbaka till den litet tvärhuggna figuren
där ute. Han satt och iakttog, att hon
för hvar gång, som hon strök tillbaka
hårtestarna vid öronen, kastade
huf-vudet bakåt och rynkade på näsan med
en min af förargelse. Hon hade
alldeles säkert förfärligt lätt att bli
ursinnig. Nå, än sedan då? Det var väl
hennes sakramenskade rättighet.
Han satt för några ögonblick och
borrade ögonen i en flat klipphäll, som
båten strök tätt förbi. Någon hade
tydligen varit i land där 1897 och funnit
det vara ttt kärt besvär att föreviga
händelsen med namnet Emil Blomqvist
i röda jättebokstäfver. Men nästan i
samma ögonblick som han lyckats
de-chiffrera inskriften, undanskymdes den.
Det var Jenny, som stannade vid
dörren till hytten. Han märkte, att hon
såg blåfrusen ut. Tydligen tänkte hon
gå in.
"Snälla ni, hvad det är kallt," sade
hon. Hårtestarna stucko fram vid
öronen som ett par små gula handtag,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
