Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Juvelerna på Gårda. Av Ulrik Uhland. (Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sig, kanske inte på hela vägen. Och
själf kunde han inte gärna gå sin väg,
utan att det såg ohöfligt ut.
Den, som gjorde slut på situationen,,
var Jenny. Hon hade hela tiden suttit
och sett på honom.
"Ni är alldeles rödflammig," sade
hon plötsligt. "Brukar ni vara det?"
Frågan var afgjordt vänlig, men det
litet medlidsamma i den hade det goda
med sig, att den gjorde slut på
osäkerheten i luften. Fritz, som verkligen
var rödflammig, blef helröd.
"Nej, det brukar jag inte," sade
han i en ton, som kunde ha varit mera
förekommande.
De ljusblåa sågo litet pröfvande på
honom.
"Då måtte ni vara nervös."
"Det vet jag inte —"
"jo, det är ni alldeles säkert. Det
är för resten hela släkten. Utom jag
förstås." Det var något i rösten, som
sade, att något dylikt ju inte heller
kunde komma på frågan. Och det
retade plötsligt Fritz. Han drog sig
litet längre upp i hörnet. Han såg inte
på henne längre, men han kände, att
hon å sin sida ägnade honom sitt
odelade intresse, och han fick långsamt en
känsla af, att ulstern var gement varm.
"Och hur må mostrarna?"
Han spratt till.
"Tant Alfhild och tant Elise? Jo
tack, ja, det vill säga, att —"
"Att hvad för slag?" ..
’ Han såg fortfarande inte på henne,
men han såg indirekt, att
bomullsvantarna inte rubbade sig- Och det gjorde
ett intryck på honom, som han inte
riktigt kunde göra sig full reda för.
"Tant Elise ligger sjuk," sade han
till sin egen förundran ganska skarpt.
Han såg med ens upp.
Hon såg ett litet grand förvånad ut,
det var allt.
"Ligger hon sjuk? Men i går var
hon ju bra. Då måtte det ha kommit
tvärt?"
"Mycket tvärt." „
De ljusblåa voro för ett ögonblick
inte fullt så ljusblåa. Det såg ut, som
om de vandrat på fjärran vägar.
"Är det ingen, annan, som är
sjuk?" :
Fritz fick en egendomlig känsla i
mellangärdet, nästan som om någonting
hade stannat.
"Nej."
"Det var konstigt," sade hon en
smula långdraget. Hon bet sig i läppen
och satt tyst en stund.
"Hvarför tycker ni, det är kon-,
stigt?"
Hans röst var den vanliga
snörf-lande, men han kunde inte hindra, att
den darrade.
De ljusblåa vidgade sig litet, och
han kunde inte undgå att observera, att
de voro nästan underbart klara.
"För att om ni vore sjuka allihop,
så skulle jag.kunna förstå det bättre."
"Hur så?" sade Fritz. Han visste
inte af det, men han slöt inte munnen
riktigt. Hon såg pä honom ett par
ögonblick och gnagde fortfarande på
läppen. Det var, soml om. hon suttit
och öfvervägt någonting.
. "Tycker ni inte, i det ärr konstigt,
att mostrarna alltid äro sjuka?" sade
hon, som om hon inte alls fäst »sig vid
frågan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
