Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Juvelerna på Gårda. Av Ulrik Uhland. (Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fritz tyckte, att någonting om igen
plötsligt stannade i honom.
"Jo, det skall Gud veta, att jag
gör."
"De, som ha det så bra, så det är
nästan nedrigt. Och som lefva lika
ordentligt som ett par gamla pendyler.
Att de skulle må bra, det skulle man
väl nästan kunna fordra?" Hon såg
frågande på Fritz. "Eller hvad
tycker ni?"
Han nickade utan att ta ögonen
ifrån henne. Det var något stelt i hans
sätt att se på henne.
"Och så äro de aldrig annat än
sjuka. Men aldrig ordentligt och aldrig
på samma gång. Än den ena, än den
andra. Det är precis som kråkspark."
Bomullsvantarna gjorde plötsligt en
mycket målande gest. "Och om de
vore klena. Men det skall ingen inbilla
mig, att moster Elise är klen." Det
låg ett lugnt, men absolut orubbligt
tillbakavisande i tonfallet. "Det måste
naturligtvis bero på någonting helt
annat."
Fritz satt och stirrade på henne.
De ljusblåa ögonen sågo också oafvändt
på honom, men deras uttryck påminde
smått om fru Martha. Det föreföll,
som om hon suttit och sett inåt.
Plötsligt slog blicken om.
"Och nog för att jag tror, jag vet,
hvad det är." Hon hade händerna på
bordet och strök den vänstra vanten
långsamt med den högra. ...
"Vet ni, hvad det är?"
Det föreföll Fritz, som om han stått
bredvid och hört sig själf tala.
"Joo då." Hon slutade att gnaga
på läppen, men ögonen betraktade fort
farande Fritz. Det låg något
auktions-mässigt värderande i dem. Han hade
den tydliga förnimmelsen, att hon
började med hakan och fortsatte upp till
knappen i toppen på resmössan. "Det
har jag gissat för länge sedan. Och
att någon skulle vara sjuk i dag, det
trodde jag nästan. Men ni måtte
verkligen vara hiskligt nervös." Hon såg
på honom med plötsligt rynkade
ögonbryn. Fritz var fullkomligt hvit, och
det ryckte till litet i den uppdragna
mungipan.
"Ni är ju precis som Karl Edvard.
Han får också sådana där ryckningar
ibland. Känner ni, att det rycker i
mungipan?" Hon drog ihop
ögonbrynen starkare och såg forskande på
honom. Rösten lät ovanligt vänlig.
Fritz’ mungipa åkte långsamt ner.
"Jag vet inte alls, hvad fröken Mark
menar," sade han, och rösten var
nästan fri från det vanliga snörflandet.
Men det låg ett djupt allvar i den.
Hon såg på honom med utpräglad
förundran.
"För Karl Edvard, han känner
aldrig, när det rycker, och det kan
vara väldigt förargligt ibland. Han
kan ju inte höra ett otäckt ljud, utan
att han ser ut som en sprattelgubbe.
I söndags gjorde han de allra hemskaste
grimaser, bara fröken Möller sade
någonting. Men det hade han inte haft
en blek aning om."
Fritz satt och såg på henne, som
om han druckit precis hvartenda ord.
Ibland rörde han litet på läpparna, men
det kom inte ett ljud öfver dem. De
ljusblå ögonen fixerade honom hela
tiden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
