Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Fru Gunhild på Hviskingeholm. 1847—1863. Roman av Hjalmar Bergman. Med 7 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
icke denna afton. Hon gick ensam,
och det var ovanligt, mörkt i parken.
Kanske var himlen mulen.
När hon nu går där långsamt,
trevande framför sig, rädd att stöta mot
stammarna, känner hon plötsligt, att
någon är vid hennes sida. Hon tänker
genast att det är sonen. Hon är redan
så van att se honom framför sig. Han
är så där en femton år, och hon själv
är gammal. Hon kan väl behöva ett
stöd. Hon stöder sig tungt mot hans
arm och de gå några slag av och an,
sakta, lugna, tysta. Femton år — kan
också hända att han är tjugu och att
han redan fått någonting allvarligt att
grubbla över. Därför är han tyst. Hon
undrar, hur det är med hans ögon. Han
kan icke vara blind som Brita, ty Gud
vill icke straffa mer än en gång. Men
det är ju likväl oroligt —
Han lägger sin kind intill hennes.
Så bruka väl sönerna göra. Hon
känner sig ganska lugn och lycklig därvid.
Hon tänker dock alltjämt på hans ögon,
fast hon vet, att det icke är nyttigt.
Då börjar han tala. Fru Gunhild
känner med kinden, att han rör käken,
rör läpparna. Och med ens förstår
hon, att det är vännen. Det är icke
sonen, det är vännen. Hon blir till
förstone icke rädd, undrar endast vad hon
skall ta sig till. Hon går hastigare,
hon vänder tvärt, hon stryker sig hårt
över kinden. Så börjar hon springa.
Mörkret förvirrar och hon springer
runt, runt bland trästammarna. Hon är
rädd att falla. Hon tänker på, att hon
vedervågar det liv, hon bär under sitt
hjärta. Hon blir våt över hela krop-
pen och känner smärtor. Då stannar
hon, slår armarna kring en trädstam.
Genast lägger han sin kind mot
hennes.
Hon tar tag, griper mitt i ångesten
och talar förnuft med sig själv. För
första gången säger hon sig, att detta
endast är en inbillning. Det är en
tankelek, en känslolek, som hon övade
i sin ungdom. Den tog henne fången,
men nu är hon gammal. Tankar och
känslor äro icke eviga, de vissna som
blommor.
Men ångesten blir starkare. Hon
drar fram alldagliga ting. Hon tänker
på sådden, hon ser framför sig en
pinn-harv och räknar pinnarna. Hon går i
ladugården och frågar förman efter
kon, som kalvat —
Nej, säger hon, man kan drömma
år efter år. Men man kan icke trolla
bort verkligheten. Dröm är dröm och
verkligt är verkligt.
Verkligt är verkligt, säger hon till
honom.
Och i detsamma förstår hon, att
hon icke längre vet, vad som är
verkligt. Hon kan icke skilja. Hon tänker
att det är hemskt. Hon skrattar till
eller säger kanske någonting. Hon
tror icke längre, att hon skall kunna
skicka bort vännen. Kanske går han
av sig själv om en stund. Men hon c
kan ingenting göra.
Hon tar hans arm, och de vandra
som förr, lyckliga, under lindarna. —
Detta tilldrog sig alltså i parken i
början av månaden maj. Men vad som
förut berättats om herr Abrahams
besök i tornrummet och om fru Gunhilds
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
