Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Fru Gunhild på Hviskingeholm. 1847—1863. Roman av Hjalmar Bergman. Med 7 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ångest, det tilldrog sig i mitten av
juni.
Åter smyger vännen sig tätt intill
henne, och åter tror hon att det är
sonen, barnet, som hon bär. Det är
ju ångesten för barnets ögon som gör
henne så ohjälpligt trött och maktlös.
Hon lutar sig mot ryggstödet och glider
sakta i stolen. Hon känner, att sonen
står bredvid henne. Hon kan till och
med se honom utan att vända på
huvudet. Han är hög och rak. Han liknar
någon, som fru Gunhild känt, innan
hon blev husfru på Hviskingeholm.
Men det är icke det, hon tänker på.
Hon tänker endast på hans ögon, endast
på hans ögon.
Han står bakom stolen, nu böjer
han sig fram över henne med huvudet
lutat. Han ser ivrigt på hennes läppar,
och hon ser ivrigt på hans läppar. Hon
ser dem skälva. Han rör vid hennes
läppar. Hon skjuter honom sakta ifrån
sig. Han rör vid hennes bröst. Då
glider hon. Hödoften trycker ned henne
och vilar över henne som ett tungt,
mjukt varmt vatten.
Hon kämpar för att kunna draga
andan. Hon letar efter något att
minnas. Det svartnar, men hon ser ännu
hans ögon. Nu stannar hjärtat, nu slår
hjärtat ett slag. Nu stannar hjärtat.
Nu slår det två hastiga slag, som
kännas i hela kroppen, smärtsamt. —
Fru Gunhild vaknar liggande med
huvudet under stolsitsen. Hon finner
det icke underligt, ingenting finner hon
underligt. Hon har några ord i
huvudet, som hon måste säga. Och med
någon svårighet säger hon:
"Min dotter — skall kallas Judith."
Hon småler förnöjd därför att hon
har kunnat säga detta i trots av
andnöden. Hon kravlar upp och sätter sig
i stolen. Det tar tid. Men när hon väl
har kommit till rätta i stolen, börjar hon
grubbla över namnet Judith. Hon kan
icke erinra sig någon med det namnet.
Möjligen har hon läst det i boken eller
minns det från bibeln. Hon är glad,
att det står i bibeln, ty herr Abraham
tycker om bibliska namn.
Han, som nyss stod bredvid henne,
har hon glömt. Hon minns dunkelt, att
det har funnits en ung man vid pass
tjugu år, men han är långt borta. Och
hon är alldeles viss, att barnet, hon bär,
är ett flickebarn. Naturligtvis kan hon
varken se eller höra detta lilla ofödda
flickebarn. Och hon småler svagt åt
halvt glömda dårskaper.
På barnets ögon tänker hon icke
vidare.
När hon ser sig omkring blir hon
varse, att de sju små kopparsticken av
draget kastats på golvet. Med möda
plockar hon upp dem och stryker
varligt av dammet.
Det är de sju dygderna.
Längst dröjer hon vid Caritas.
Hennes ansikte uttrycker en mild
sorgsenhet. Kanske är det en smula
långdraget, kantigt, mer likt Liljorna än
Bourmaistrarna. I höger hand håller
hon ett brinnande hjärta medan hon
med vänstra armen trycker intill sig
ett litet, vitt, mjukt barn. Fru Gunhild
kysser barnet.
Hon hör herr Abrahams steg i
trappan och sluter av vana sina ögon. Han
stiger in på tå, lägger klinkan försiktigt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
