Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Fru Gunhild på Hviskingeholm. 1847—1863. Roman av Hjalmar Bergman. Med 7 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Då tröstade mor och sade:
"Jag lovar dig Lilja, att du ska
inte behöva slita på klädet, förrän jag
är borta. Men du kan veta, att jag vill
se er anständigt klädda, ifall det skulle
bliva sorg i huset. Sådant tänker inte
du på."
Far blev röd och stor i ansiktet.
Aldrig kunde det vara Guds vilja, att
kära Gunhild skulle dö före honom?
Så bleve han ensam och eländig och
kunde gärna gå som tiggare från
gården.
"Men nu lovar jag Gunhild," sade
han, "att jag ska bära dräkten varje
helgdag, försåvitt inte vädret är
sådant, att den kan taga skada."
Därvid blev det. Var helgdag buro
far och barnen sina nya dräkter. Och
det såg präktigt ut, när de samlades
till bön på stora salen. Men mor dog
icke det året. Bebådelsedagen kunde
hon själv sitta i karmstolen och hålla
bön, fast hon måtte gå på kryckor
både dit och dän. Far gav sig i kast
med att tala och bad husfolket, att de
skulle tacka Gud för fru Gunhilds
återvunna hälsa. Härtill svarade fru
Gunhild:
"Vi tackar Gud var dag för hans
outtömliga godhet. Men inte behövs
det något särskilt för detta. —"
Det var fru Gunhilds allvar och
ingenting löjligt. Men en av pigorna,
ny på gården, var så full av
skälmskhet och löje att hon måste skratta i
tid och otid. Och så fnissade hon till.
Därför blev hon bestraffad med
handplagg och förlust av aftonvard.
Hon hette Elin och var dotter till
fiskaren. Fattigt var det i hemmet, och
på gården gick hon för maten och
kanske något slitet klädstycke. Men
därför att hon var sexton år och så
tämligen vacker, trodde hon, att hon kunde
skratta åt allting. Gång på gång hörde
fru Gunhild, h’ur den nya jäntan
slamrade och larmade i köket. Hon hörde
också herr Abraham gnälla och banna,
men ingenting hjälpte. Flickan höll i
med att skratta och illfänas, och snart
nog fick hon en buntsförvant i Judith.
Till sistone blev det så galet, att
fru Gunhild måste ta till sig kryckorna
och linka fram den långa gången ända
till spiraltrappan. Hon ropade på Elin
och flickan kom. Fru Gunhild
ban-nade, och flickan hörde på med
nedslagna ögon. Men fru Gunhild såg
ganska väl, att hon hade all möda att
hålla tillbaka skrattet. Då rann sinnet
på henne, och hon lyfte kryckan. Men
flickan blev alls icke rädd utan sade:
"Ska hennes nåd stuta mig, så går
jag väl efter riset. Eljest kanske
hennes nåd faller ikull."
"Gå du ned till ditt," sade fru
Gunhild, "och låt bli att slamra."
Fru Gunhild återvände till sin
kammare. Ofrivilligt förde hon kryckorna
mera sakta och varligt, rädd för det
ihåliga, dova bullret, som
mångdubblades av ekot.
Längre fram ville herr Abraham
köra flickan ur tjänsten. Sedan fru
Gunhild tillfrisknat behövdes ej så
mycket tjänstefolk. Och dessutom var
en sådan där hoppetossa inte mycket
att lita på. Men fru Gunhild behöll
henne. Slamret i kök och pigkammare
kunde man väl tåla. Och hon var snäll
mot barnen. Om sommarkvällarna gick
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
