Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Fru Gunhild på Hviskingeholm. 1847—1863. Roman av Hjalmar Bergman. Med 7 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hon ut på ängen och plockade
blommor åt Judith och Brita. Visst var det
ju en onyttig sak, men fru Gunhild
ville icke hindra henne. Ibland stod
hon i fönstersmygen eller på trappan,
och såg hur flickan dansade nedför
allén. Hon följde henne med blicken
ända till dess att hon försvunnit under
lindarna.
Att herr Abraham gnällde, det
hjälpte icke. Fru Gunhild bestämde
över pigorna Och det var dock
ingenting ont i att flickan efter slutat arbete
gick under lindarna för att plocka
blommor.
Men fram emot jul blev Elin sjuk.
Och nu triumferade herr Abraham.
Han visste väl, vad det var för en
sjukdom. Hon skulle genast ur tjänsten.
Eller skulle han hysa en slinka i sitt
hus? Skulle de oskyldiga flickebarnen
gå i lek med en slinka? Bort skulle
hon.
Häremot kunde fru Gunhild
ingenting invända. Elin fick draga i väg till
fiskartorpet eller vart hon gitte. Och
att det skarnet ingenting tog från
gården, det vaktade herr Abraham. —
Om det var det, att sjukdomen åter
tog fatt på fru Gunhild, eller om hon
verkligen fästat sig vid flickan och
leddes efter henne, det är svårt att
säga. Två gånger sände hon bud efter
fiskaren. Han visste alls intet om sin
dotter. Hade hon drivits från gården
för lösaktighets skull, så fick väl
skarnet ta sig fram bäst hon kunde. Svårt
hade han det ändå, och inte var han
karl att jäva fru Gunhilds dom.
Det var ju sant, domen hade varit
rättvis. Flickan, som dansat utför allén,
försvunnit under lindarna, hade varit
en slinka rätt och slätt. Där fanns
egentligen icke någon jämförelse.
Ångesten kom väl också därav, att
fru Gunhild icke längre kunde arbeta
som förr. Hon blev väl så pass
hel-brägda, att kryckorna kunde ersättas
med käppar. Men utomhus vågade
hon icke gå och herr Abraham regerade
enväldigt på fält, i ladugård och stall.
Värst var det, att höra kreaturen böla
av svält. När hon själv ingenting kunde
uträtta måste det vända sig i vrede
mot herr Abraham. Och var hon väl
där, att hon inte längre kunde tåla
herr Abraham, så skulle nog vännen
passa på.
Han var kanske icke så långt borta,
kanske vandrade han under lindarna. —
En dag i augusti fick Judith höra,
att Elin återvänt och nu satt i köket.
Genast tog hon den blinda i hand och
förde henne genom gången och nedför
spiraltrappan. Brita trevade sig fram
till Elin och började smeka henne.
Men Judith blev stående vid dörren.
Hon kände icke igen sin lekkamrat.
"Ser du på mig, Judith? Nog är
jag eländig. Men se på den här."
Hon kastade åt sidan trasorna, och
Judith såg en blågul liten kropp. Hon
såg även Elins bröst och fann dem olika
mot förr.
"Här ligger han och suger.
Ingenting får han. Hur ska jag kunna ge
honom något, när jag inte har ätit på
två dar. Va ska jag klä honom med?
Barmhärtiga människor, ge mig något!"
Köksan satte fram bröd och mjölk.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
