Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Fru Gunhild på Hviskingeholm. 1847—1863. Roman av Hjalmar Bergman. Med 7 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
"Varer barmhärtiga!"
Brita, som trodde, att hon önskade
ett svar, sade:
"Kära mor, vi ha givit efter vår
förmåga. Men kanske att far tog det
ifrån henne —"
* Då steg far fram ur skamvrån, han
smög sig på tå bort till Elin och lade
mynten framför henne. Han tog
kläderna och vägde dem obeslutsamt i
handen. Därpå sade han:
"Kära Gunhild, låt väga upp så
mycket lärft, som kläderna väga, och
giv åt Elin. Inte vill jag hindra
barnen."
Mor tillsade Marianne, att hon
skulle väga upp lärftet. Vidare sade
hon:
"Barn, gå nu först bort till kära
far, kyss honom på hand och tacka."
Alla barnen gingo i tur och ordning
fram och kysste på hand. Far
upprepade mors ord:
"Kära barn, varer barmhärtiga."
Hur mor kunnat segra utan
domedag och ris, det förstod icke Judith.
Men hon trodde för visst, att nu skulle
det bliva annorlunda på
Hviskinge-holm. Det skulle bli som en enda lång
helg. Mor skulle lägga bort käpparna
och gå som förr, rak och vacker. Far
skulle icke gnälla. Och Judith skulle
dansa och sjunga.
III.
Mitt i natten vaknar fru Gunhild.
Hon sätter sig upp. Månen är i nedan
men det är dock tämligen ljust. De
tjocka buktiga fönsterglasen lysa
blå-grönt som stora lysmaskar.
Fru Gunhild undrar över, att hon
vaknat så hastigt och utan anledning.
Kanske har herr Abraham jämrat i
sömnen och väckt henne. Han sover
vid väggen mitt emot. Han snarkar
icke, men det rosslar i hans strupe.
Det är ett ljud, som fru Gunhild vant
sig vid.
.Hon kan icke förstå, varför hon
med ens blivit så klarvaken.
Ingenting har hon drömt, ingenting svårt
hade hon i tankarna, när hon gick till
sängs. Ingenting oroar henne. Sista
tiden har varit lugn och lycklig. Det
är icke längre så svårt med herr
Abrahams girighet. Saktmodig och tålmodig
har fru Gunhild drivit sin vilja igenom.
Till sist har hon förmått herr Abraham
att skaffa sig en förvaltare, och nu
skötes gården så, att både folk och fä
har utkomst och trevnad. Barnen gå
snyggt klädda och både av mat och av
gamla kläder blir det ett och annat
över för landstrykare och fattighjon.
Elin är åter i tjänst. Barnet har dött,
men hon är glad som förr. Det är en
skuld som betalts.
I gengäld för allt detta goda har
herr Abraham nöjt sig med att lägga
beslag på fru Gunhilds smycken. Han
har lagt dem i ett litet järnskrin, och
skrinet står under hans säng. Det är
ju möjligt att någon tjuv kunde smyga
sig in och stjäla skrinet. Därför har
han fastgjort ett snöre vid låset och
knutit dess andra ända kring sin arm.
Fru Gunhild förstår nog, vem den
fruktade tjuven är, och hon småler.
Vad skulle hon också göra med smyc-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
