Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Fru Gunhild på Hviskingeholm. 1847—1863. Roman av Hjalmar Bergman. Med 7 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ken? Hon är nu en gammal kvinna,
utan fåfänga. Hon har fullgjort sitt
arbete, hon är nöjd.
Men desto besynnerligare förefaller
det henne, att hon skall vakna så
plötsligt mitt i natten. Hon lägger sig ned
och blundar. Det är omöjligt. Hon
kan inte somna, hon kan inte ens bli
liggande.
Så reser hon sig mödosamt upp ur
sängen, hon tar sin käpp, vars doppsko
är klädd med en skinnputa. Det är
kallt, och hon lånar herr Abrahams
slitna nattrock. Om han nu skulle
vakna, så tror han visst, att trollen
tagit både fru och nattrock.
Hviskingeholm har sina spöken och
överallt, där fru Gunhild går fram,
passa de på, rassla med tyg, knacka i
möblerna, knäppa och sucka. Men fru
Gunhild har icke ont av spöken. Hon
känner det bara som ett svagt hetsande
obehag, och hon vänder ogärna ryggen
åt en öppen dörr.
Hon stiger in i gröna kammaren,
där Judith och Brita sova. De ligga i
syskonbädd och hålla varandra i hand.
Judith har till och med lagt Britas arm
över sitt bröst. Hon är nog rädd för
spöken. Sloge hon nu upp ögonen och
finge se en krokig kärring vid bädden,
så bleve det säkert skrik.
Och när allt kommer omkring, så
är hon kanske ett spöke, fru Gunhild.
Det finns kanske icke längre rött blod
och varm anda i hennes kropp. Det
kan nog hända att Gunhild Bourmaister
varit död i många herrans år. Och den
som nu vandrar i gången är endast
hennes vålnad, dömd att tjäna andra
därför att hon i livet endast tjänade
sig själv.
Fru Gunhild småler åt sina
äventyrliga spekulationer. Nu kan hon
säkert gå till vila, nu har hon sett var
sak på sin plats. Barnen sova. Nu
kan hon säkert somna.
Hon somnar verkligen. Efter en
liten stund spritter hon upp. Hon ser
av månljuset, att hon endast sovit en
liten stund. Och nu är hon åter
klarvaken. Hon känner ingen oro. Ingen
har ropat på henne. Hon kan icke
tänka sig, att någon kär vän skulle
kunna vara i nöd, skulle kunna sända
henne en hälsning. Fru Gunhild har
icke någon kär vän. Och dessutom
känner hon sig varken beklämd eller
rädd.
Det är som om det vore nyårsnatt,
nyårsvaka. Det är, som om hon blott
väntade på tolvslaget.
Men inte är det nyårsnatt, och
klockan har för länge sedan slagit tolv.
Så blir hon sittande vaken, utan att
vänta. Månen går bort och de lysande
fönsterglasen slockna. —
Nästa natt sker detsamma, nästa
natt detsamma. Det är väl det, att jag
börjar bli gammal, tänker hon. Jag får
tacka Gud, att det varken är oro eller
ånger eller kroppsliga plågor som hålla
mig vaken.
För att timmarna icke skola gå så
långsamt, börjar hon sticka. Likaväl
som stackars Brita kan hon väl sticka
i mörkret. Men första natten, hon
stickar, vaknar herr Abraham.
"Jag har nog märkt," säger herr
Abraham, "att kära Gunhild har svårt
med sömnen nu för tiden. Är det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
