Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Fru Gunhild på Hviskingeholm. 1847—1863. Roman av Hjalmar Bergman. Med 7 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kanske något som Gunhild sörjer över?
Så säg det hellre —"
Nej, hon sörjer icke, och för att
icke längre oroa herr Abraham, lägger
hon ifrån sig arbetet och kryper ned
under täcket. Somna kan hon i alla fall
icke. Nu bli nätterna långa, när hon
icke törs röra på sig. Herr Abraham
vaknar av minsta buller. Kanske tror
han, att hon ligger där och funderar
på sina smycken.
Men det är inte det, som håller
henne vaken. Någonting är det, men
icke smyckena. Herr Abraham frågar
flera gånger: Varför sover inte
Gunhild? Vad tänker Gunhild på?
Någonting måste det ju vara.
Ja, någonting måste det vara.
Kanske har hon likväl någonting att
ångra? Och nu håller Gud henne
vaken för att hon skall besinna sig.
Om dagen är det så liten tid för tankar.
Arbetet växer eller också ha hennes
krafter förminskats. Sömnlösheten gör
väl sitt till. Huset har blivit så stort.
Hon hinner icke. På år och dag har
hon icke satt sin fot i parken.
Söndagen tar barnen, hon hinner icke
tänka.
Men nu har hon nätterna. —
Herr Abraham vaknar vid att någon
står tätt intill hans huvudgärd. Genast
trevar han under sängen, skrinet är
på sin plats. Herr Abraham makar sig
inåt väggen och fru Gunhild sätter sig
på sängkanten. Det är alldeles mörkt,
men han hör att hon vrider händerna
och stryker upp och ned över linnet.
"Gör nu inte så med händerna,"
säger herr Abraham. "Vad är det som
oroar Gunhild?"
Hon börjar viska, herr Abraham
sätter sig upp för att höra bättre.
Slutligen säger han:
"Kära Gunhild, kära Gunhild, vad
är nu detta? Du har alltid varit en god
och trogen maka. Det säger jag inför
Gud, och vem kan då säga annat?"
Alltjämt viskar hon. Han
överröstar henne och säger:
"Kan väl hända, att Gunhild varit
en smula slösaktig både i stort och
smått. Det har hennes goda hjärta
vållat, och det vill jag gärna förlåta.
Hon säger:
"Om nu barnen få veta det, om
nu barnen få veta det —"
Herr Abraham:
"Inte skall jag berätta om Gunhilds
fantasier. Det kan hon veta. Jag har
varit en gammal skråpuk i all min dar,
och Gunhild kan väl haft skäl att önska
sig bättre. Så vacker och fin, som kära
Gunhild var och med ett livligt sinne.
Jag får väl tacka Gud, att kära
Gunhild icke gjort mig större oförrätt —"
Fru Gunhild reser sig och börjar
vandra i mörkret. Hon har icke längre
behov av käppen. Hon går som förr.
Plötsligt stannar hon och säger:
"Hur skall det bli? Hur skall det
bli?"
Men herr Abraham vill alls icke
oroa sig. Nu är fru Gunhild gammal
och sinnet blir väl lugnt och kallt med
åren. Stod hon frestelsen emot i sin
ungdom, så behöver hon väl icke oroa
sig på gamla dagar.
"Men han är ju här," säger
Gunhild. "Inte hjälper det, att Lilja säger
nej. Han har alltid varit här. År ut
och år in har jag vaktat mig. Men nu
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
