Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Fru Gunhild på Hviskingeholm. 1847—1863. Roman av Hjalmar Bergman. Med 7 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gitter jag inte. Se nu kan jag inte,
sova längre. Var natt väcker han mig.
Men han smyger sig genast bort. Han
vet nog, att jag skall vara riktigt trött,
innan han får bukt med mig."
"Ack det är ju bara griller," suckar
herr Abraham. "Gå nu vackert och
lägg sig, så skall jag läsa Fader
Vår —"
Han sätter sig upp och läser med
hög röst. En gång till, ber fru
Gunhild. Hon har svept täcket ikring sig,
men sitter och skakar och huttrar. En
gång till! Herr Abraham läser. —
Om dagen kommer Brita till henne.
Hon brukar eljest icke lämna sin
kammare, där solen skiner. Men nu
kommer hon och sätter sig bredvid mor och
stryker och kysser hennes händer. Den
tanklösa Judith kommer självmant till
henne för att läsa högt ur Wärldsens
Fåfänglighets Föracht. Lill-Abraham
stryker inom dörren, bugar förläget och
frågar efter kära mors befinnande.
Marianne ger henne att smaka av
baket.
Kanske att det alltsamman är
feber-yrsel, tänker fru Gunhild. Frossan har
kanske kommit tillbaka svårare än förr,
och barnen förstå, att jag snart skall
dö. Till och med Elin i köket håller
sig tyst och flickorna gå på tå i gånger;.
Det är tydligt, att hon snart skall dö.
Om hon nu bara kan hålla tand för
tunga och ingenting yppa i yrseln. Så
att barnen få höra —
Hon säger till herr Abraham:
"När jag blir liggande, så ska inte
Lilja släppa in barnen. Med mindre
än att jag är fullt redig. Så länge jag
är . redig, ska de nog ingenting
förmärka —"
"Se det!" ler herr Abraham. "Se
det, kära mor, att det bara var
feber-yrsel, som satte åt."
Om julen trodde hon, att stunden
var kommen. Vaknätterna hade gjort
henne mager, hon tyckte sig åter se
den där stela besynnerliga människan
med styva förkläden och ringande
nycklar, se henne ligga naken och
utmärglad under ett lakan.
Hon gjorde sig i ordning, stödd på
Mariannes arm vandrade hon genom
huset och ställde med stort och smått.
Hon ordnade även för Brita och Judith.
Men julen gick förbi, nyår, fastlag
och påsk. I maj fingo lindarna löv. Fru
Gunhild gick ut på trappan och såg
ned mot parken. När herr Abraham
bad henne stiga in, vände hon sig
häftigt emot honom.
"Har jag inte skött ditt hus? Har
jag inte arbetat för dig i trettio år?
Vad vill du nu? Ska jag inte ens få
se på lindarna?"
Hon låg vaken hela natten. Först
i dagbräckningen steg hon upp, kastade
över sig herr Abrahans nattrock och
gick ut. Marken var fuktig och kylde
hennes nakna fötter. Då blev hon rädd
för kylan och ville vända om. Men
han stod tätt bakom henne. Hon kunde
icke vända. Till och med att han sköt
på henne. Hon gick över gruset ned i
parken. Det var så underbart nytt
allting. Stammarna glänste fuktigt svarta,
savstinna. Hon måste ta på dem. Hon
måste pillra så smått på de rynkiga
små löven, släta ut dem mellan
fingrarna. Där stod en asp och skakade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
