Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Röda Portens Madonna. Av Elsa Lindberg-Dovlette. Med 4 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Och så får den stå kvar så hjälplös och
vackert onödig mitt ibland all den
moderna komfort och obegränsade lyx,
som Monte-Carlo är sammansatt av.
Bland alla dem, som göra
korstecknet för den lilla madonnan om
morgonen är säkert Ninette den
uppriktigaste. Hon är en helt liten flicka med
hängande lockar och ögon större än
munnen. Men hon är allvarlig som en
stor person och för henne är den lilla
stenmadonnan ett levande och
allvetande väsen.
Var morgon när hon träder inför
henne, hälsar hon henne alldeles
särskilt efter det vanliga korstecknet och
viskar––––––"God morgon, heliga
jungfru––––––-Bevara mig i dag
för allt ont."
Och då tycker hon, att den lilla
madonnan svarar henne med ett ljuvt
leende och viskar tillbaka — — —
"Gud bevare din ingång, mitt barn
Monte-Carlos lilla madonna har
ett ansikte litet och blygt likt ett barns,
därför har hon blivit ett barns vän och
förtrogna.
Där Ninette går sin väg fram mot
skolan, vänder hon sig alltid om för att
se tillbaka på madonnan och då tycker
hon, att madonnan sträcker sig ut ur
sin nisch, liksom för att bättre kunna
se efter henne. Och detta gör henne
så glad, att hon kommer fram till
nunnornas skola med något strålande i sina
stora ögon, så att nunnan i hennes klass
alltid måste förundra sig över, att ett
så olyckligt barn som Ninette kunde
ha sådant uttryck i ögonen. Ty det var
ett underbart uttryck, som hon endast
sett hos de särskilt benådade.
När Ninette går till och ifrån
nunnornas skola håller hon alltid i ena
handen en bok i blått papper och i den
andra ett litet paket.
Den blåa boken är "Vhistoire
minte" och paketet innehåller det, som
Ninette har kärast. Och det är bleka
madonnabilder i fina, tunna färger —
smala små kort, sådana man får i
nunnornas skola som premium, om man
är flitig och hängiven, som Ninette
är det.
Hon är blott sju år, men hennes
tankar och känslor tillhöra redan alla
den heliga.jungfrun. Hur detta gått till
vet allra minst hennes mor, men är
ändock nöjd därmed på sitt tanklösa,
ytliga sätt. Ty hon har en oklar
förnimmelse av, att något därav räcker
till och blir över som en slags
bot-görelse för henne också. — Det är
m: lie Rosette, som är hennes mor. —
Och det är detta, som nunnorna i
skolan anse för en sådan stor olycka.
M: lie Rosette hälsar även hon den
lilla madonnan med ett korstecken
graciöst tecknat över klänningens
spetsar, var morgon hon går genom den
röda porten ned till Monte-Carlos stora,
granna spelkasino. På natten, då hon
vänder tillbaka har hon väl knappast
tid och lust därtill, ty då är det så
mycket annat, som upptager henne.
Hon hör nämligen till Monte-Carlos
spelsalar och terrasser, liksom de
vackra fjärilarna höra till de stora,
prunkande giftblommorna. — Hon har
sin näring därav som de — sitt
uppehälle och sin inkomst.
Hön går i solskenet och visar sig.
Hon känner strax, var pengar finnes
att få. Det förstår hon av vana och
instinkt. Och dit sänder hon sina
varma ögonkast och där säljer hon sina
söta småleenden.
Så föder hon sig och sitt barn.
Ibland förtjänar hon mycket och då
går det snabbt, liksom det kommit.
Ibland är förtjänsten ingen alls. Men
alltid har Ninette, vad hon behöver."
Ninette begär så litet. ■— Bara ett
litet hörn, där hon kan få sitta för sig
själv — bara så mycken plats, att det
finnes rum för de små, smala bilderna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
