Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Röda Portens Madonna. Av Elsa Lindberg-Dovlette. Med 4 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
som dock upptager henne särskilt,
bland alla de andra bibliska historierna.
"Driv ut tjänstekvinnans son!"
förkunnar Ninettes barnastämma med
kraft och övertygelse, under det att
hon repeterar sin läxa.
"Det var alltså redan på den tiden
just såsom nu"––––säger m: lie
Rosette för sig själv. — — ■— "Driv
undan barnet, som ingen far har" —
— Men hon har ej tid att tänka på
sådana saker just nu. Hon har ännu
mycket att göra för aftonens
skönhetstävlan. Ty det är högsäsong i
Monte-Carlo nu och var dag märkas nya,
eleganta damer som fördunkla de
andra.
Hur upptagen hon än är, glömmer
hon ändock aldrig att giva
godnattkyssen åt Ninette, innan hon målar de
röda läpparna ännu rödare.
Hon kysser henne och smeker det
lena, ljusa håret. Hon lovar, att
komma snart hem. — Ett löfte, som hon
vet, att hon aldrig håller; men ger det
ändå för att lugna barnet.
Först sedan Ninette blivit avklädd
och kommit i säng sätter hon hatten
på sitt välkoafferade huvud. Då lyser
hennes målade mun i hög karmin, likt
en tänd signallykta i det bleka ansiktet.
Så är hon då färdig för sitt arbete
på Casino, i kväll som alla andra
kvällar.
Det sista hon ser, innan hon stänger
dörren är Ninette. Hon sitter upprätt
i sin lilla vita säng och den elektriska
ljuslågan över hennes huvud ger
hennes blonda hår silverreflexer. Runt om
henne på täcket äro alla jungfru
Mariakorten utbredda. Hon ordnar dem i
rader. Hon vänder dem. Det är som
om de talade till henne, ty hon småler.
Hon är så inne i allt detta, att hon
knappt märker, att m: lie Rosette
sänder slängkyssar åt henne med de fina,
rosamålade fingerspetsarna där hon
står i dörren. Hon är bara lycklig mitt
bland alla korten och förtjust över att
vara omgiven av dem alla på en gång.
När m: lie Rosette äntligen
kommer hem framåt morgonen, brinner det
elektriska ljuset allt ännu över
Ninettes säng. Hennes ljusa huvud har
sjunkit ned på kudden och hon sover.
Alla Mariabilderna äro ännu runt
omkring henne. Hon håller allt ännu en
i handen.
M: lie Rosette är så trött. — Att
var natt vara vacker och var natt vara
glad, att var natt tävla med så många
andra. Det är att förtjäna sitt bröd
hårt och mödosamt. Ofta är m: lie
Rosette, då hon kommer hem, så tung
i sitt huvud, att hon låter
sammetskappan och den dyrbara klänningen
ligga kvar på golvet, just som de fallit,
när hon knäppt upp dem och de glidit
ned. Men aldrig glömmer hon att samla
hop de små billiga madonnakorten, som
ligga spridda på täcket och ordna dem
så gott hon kan, och alltid torkar hon
sminket från sina läppar, innan hon
kysser sitt sovande barn.
Så händer det sig, att en natt
slumpen lägger i m: lie Rosettes hand en
ask. Hur den kom dit, bryr hon sig
ej ens om att tänka efter. Var det den
gamle, som gav den åt henne? Han,
som vann vid trente et quarante? Eller
var det den unge, han som förlorade
vid baccara? Det intresserar henne
inte. Det är nog. att hon har den där.
Och en idé kommer på henne, att den
skulle passa bra till alla jungfru
Mariakorten.
Hon öppnar den och all konfekt,
den är fylld med, häller hon ut, vart det
faller sig. — Den är fodrad invändigt
med blåaste siden. Den har
himmels-färgade band att knyta i rosett och den
är målad med liljor och duvor —
alldeles som Mariabilderna tycker m: lie
Rosette. Hon är litet yr i huvudet och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
