- Project Runeberg -  Bonniers Månadshäften / 1913 /
894

Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Den branta backen. Av Gustaf Ullman

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

DEN BRANTA BACKEN.

AV GUSTAF ULLMAN.

örsta gången Alexis hade
lyckan möta Helene, kom han
på hemväg från en
långpromenad i villasamhällets omgivningar. —
Han hade flyttat dit ut, trött på
huvudstadslivet, sådant det erbjudit sig åt en
tämligen välsituerad ungherre utan
närmare släkt eller familjeumgänge att
räkna med. Och han hade gjort det i
sammanhang med eller till följd av en
avsevärd förbättring i sin ekonomiska
ställning — han hade så att säga rymt
sin kos. Nog hade förflyttningen kostat
en hel del, inte bara pengar, men också
självövervinnelse. Det föll sig inte så
värst lätt till en början att snällt och
punktligt passa på sista — eller näst
sisia — tåget från staden för att i lantlig
enslighet gå till vila. Men snart nog —
snarare än Alexis vågat hoppas —
medförde de nya, sunda och regelbundna
vanorna ett påtagligen ökat
välbefinnande, sparad kassa och stegrad
självkänsla. —

Och så mötte han Helene.––––

Han hade som sagt gjort en längre tur
på fridfulla skogsvägar och riktigt njutit
av sin nuvarande hygieniskt och
praktiskt ordnade tillvaro. Det tycktes
honom, att nästan ingenting fattades
honom däri. Han var så lycklig, man
gärna kunde begära, utanför både
frestelser och faror. Med ett slags
godmodigt förakt erinrade han sig forna
dårskaper därborta i den stackars
nervöst jäktande staden, där människor av

hans klass och villkor från gatornas
infernaliska larrn och oro sökte några
sena timmars vederkvickelse — i
kaféernas minst lika ödeläggande larm och
oro. Ur askan i elden, kunde man säga!

Nu vandrade han, som utvalt den
bättre delen, mitt i den härligaste natur,
insupande den friskaste,
barrdofts-kryddade luft, njutande allt, så lugnt
och ostört som om han, Alexis, själv
ägt alltsammans. —

Men, så mötte han Helene. — Ung
var hon, ung och vacker, och till synes
lika lugn och lycklig som han just då.
Han hade aldrig sett henne förr —
kände ännu helt få av sina kära
medmänniskor därute. Men redan på långt
håll väckte hon hans livliga
uppmärksamhet, som raskt övergick i lika livlig
beundran. Hon tycktes honom som
den fagra nejdens fe, inte skogvild och
skygg, utan fin och utsökt i allsin
jungfruliga oberördhet. Aldrig hade han väl
på Sturegatan eller Strandvägen skådat
en sådan varelse? — Han besinnade
ej, att han kanske där mött densamma
oräkneliga gånger utan att fästa sig vid
det för mera än högst några
sekunder. — —

— Nu, i den solgyllne, drömmande
sensommaraftonen här mellan
skogsdungar och tryggt vilande, fredliga
gårdar, kom Helene med oemotståndlig
tjuskraft honom till mötes. — Han
befann sig vid upptäckten på krönet av en
lika lång som brant backe — hon vid

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 16:28:21 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/bonnierma/1913/0902.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free