Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Elfte häftet
- Den branta backen. Av Gustaf Ullman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
foten därav. Han insåg genast, att hon
skulle nödgas gå mycket sakta uppför,
och beslöt att själv göra likaså, nedför.
Ungefär mitt i backen passerade de
varandra. — Det undgick ej Alexis, att
även hans person redan nu gjort ett
visst intryck på den sköna. Kanske
berodde hennes lindrigt spörjande blick
ur de stora, ljusblå ögonen i någon mån
på hans långsamma steg, kanske också
en smula på, att han för henne var en
lika ny uppenbarelse som hon för
honom. Dock sade honom på ttt
hemlighetsfullt, övertygande sätt uttrycket i
hennes smala, men friskt skära drag,
att detta första, stumma, obekanta möte
för dem båda var — eller skulle inleda
— en betydelsefull upplevelse. —
*
Redan några dagar senare fingo de
återse varandra. På tåget in till staden.
Båda hade sällskap, han med sin
hyresvärd, en fryntlig gammal herre, hon
med ett par jämnåriga dambekanta.
Och, innan Alexis hunnit på anständigt
vis förfråga sig hos sin värd angående
Helene, hade denne hälsat på såväl
henne som hennes väninnor och i en
handvändning presenterat Alexis för
dem. Med ens var isen bruten. —
Alexis utgöt sig i hänfört beröm över
sin nya vistelseort, traktens behag, de
härliga promenaderna, m. m., och fick
snart veta, att också Helene älskade
ensliga vandringar i guds fria natur.
"Jag vet det," sade Alexis
småleende: "jag har ofta sett er på vägar
och stigar. Senast i den där långa,
branta backen."
"Å, verkligen! Ja, vi bor däruppe,
i en liten rödgul villa med hög, vit
skorsten."
"Jag vet, jag vet," försäkrade
Alexis, utan att egentligen vara
medveten om sin osanning. Han tänkte
bara på, att den lilla villan skulle han
nog ta reda på, och nu skulle de nog
mötas ofta hädanefter i den branta
backen. ––––––
Det gjorde de även. Och länge
dröjde det ej, förrän de följdes’ åt både
uppför och nedför och strövade vida
omkring tillsammans, allt mer förtrogna
och allt mer upptagna av varandra. Men
Alexis berättade om sitt liv i sta*den och
sin leda därvid, och Helene om sina
vänner och bekanta därinne, som inte
anade eller kunde fatta, hur underbart
skönt de hade det i den lilla rödgula
villan vid backens topp. Snart voro de
ömsesidigt övertygade om, att inga
människor i världen kunde vara
lyckligare och förnuftigare än de. Och de
blevo mycket, mycket goda vänner.
Hösten gick. Alexis och: Helene
trodde sig knappast längre ha några
hemligheter för varandra. Inne i
staden fingo de emellertid rätt sällan
tillfälle att träffas: hon hade sina ärenden,
han sina. På tåget hälsade de
vänskapligt, men så småningom tämligen
flyktigt. De liksom kände
medpassagerarnas och konduktörernas blickar allt
mera vaksamt fastade på dem och deras
görande och låtande. Så fingo de där
nöja sig med förstulna små ögonkast,
som betydde:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 16:28:21 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/bonnierma/1913/0903.html
