Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Juvelerna på Gårda. Av Ulrik Uhland. (Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
jer? Hon hade själf uttömmande redt
ut frågan i Sportkvinnan för ett par
nummer sedan, men just nu struntade
hon verkligen i sina egna förklaringar.
Hon var vid dåligt humör, och det hade
man väl rättighet till.
Om man vek af rundt stallet, så kom
man in på vägen mot Björntorpet, och
det var dit, hon tänkte gå. För ingen
skulle få en att sätta sig i gång, bara
för att man inte borde sitta stilla.
Men när hon hade kommit in i
skogen blef det bättre. Det luktade
verkligen förskräckligt godt. De våta
barren på granarna ångade i den
upphettade luften, och det var något glädtigt
i fåglarnas sätt att plötsligt kvittra till
långt inne bland träden. När hon gått
en bit, åkte ögonbrynen ifrån
hvar-andra af sig själfva. Det var ett pikant
och mörkhyadt, men ganska fridfullt
ansikte, som omsider under den svarta
hårbucklan iakttog Björntorpet från
grinden, där hon stannat.
Kors i hela världen hvilket ställe
att ligga vackert. Hon stod ett par
ögonblick och tittade på utsikten, innan
hon öppnade grinden, och det var något
nästan timidt i hennes satt att öppna
den. Var det underligt, om folk kunde
spela på ett så gudomligt ställe och i
ett sådant fullkomligt haf af solsken?
Medan hon gick den lilla biten fram
mot stugan, fick hon ett intryck af, att
solen sken mycket mera på den här
sidan om skogen än på Gårdasidan.
Men byggningen såg inte mycket ut.
Hennes nyfikna ögon foro mönstrande
kring fasaden. Det var väldigt, hvad
den såg af skaf d ut på färg. Men det
var söta gardiner. När hon hade kom-
mit så långt, knackade hon på den
half-öppna dörren.
"Stig in," sade en manlig stämma.
Karl Edvard hade gjort ett förtvifladt
försök att göra upp eld i spisen, men
det hade inte blifvit något resultat. När
det knackade, hade han bara kommit
till den öfvertygelsen, att Jenny måtte
kunna svart magi. Han tog ett par
steg ut i förstugan, medan han gned
sig på fingrarna med näsduken.
"God dag," sade Magda en smula
ljudligt. Modeinstinkten inom henne
sade, att för att komma på visit klockan
half elfva måste man ge ett intryck af
glädtig naturlighet. Och på landet —
Hennes blixtrande hvita tänder,
som ett ögonblick uppenbarat sig i ett
gladt leende, dunstade liksom bort.
Herr Marks ansikte stack ut genom
dörren till höger i förstugan, och det
var intet anlete, som var ägnadt att inge
en besökare någon känsla af trefnad.
Han stirrade ett par sekunder. De
ljusgråa ögonen hade ett uttryck af
nästan skräckblandad förvåning, och det
ryckte häftigt ett par tag vid den ena
mungipan.
Magda hade en känsla af, att
någonting inom henne sakta började krympa
ihop, och detta något var, märkvärdigt
nog, hennes själfförtroende.
"Det är bara jag," sade hon
slutligen dämpadt.
Karl Edvard drog till dörren efter
sig, men det hade inte skett hastigare,
än att Magda sett en skymt af spisen.
"Min syster är inte hemma," sade
han med en egendomlig oro i ögonen.
"Hon har farit till Stockholm."
"Det var tråkigt."
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
