Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Direktör Groths ångest. Av Henning Berger. Med 9 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och kände sig än en gång levande. I
bilen till stationen läste han ett par
oviktiga privatbrev — all annan post
hade redan sänts vidare.
Men ensam i den reserverade
kupén greps han på nytt av samma
ångest som under sömnen, denna gång
dubbelt plågsam emedan han var
vaken och det var ljusan dag. Tåget,
som ilade genom vintriga slättmarker,
vilka icke erbjödo annan omväxling
än spridda fläckar svart åkerjord,
varken slingrade eller skakade utan
fjäd-rade mjukt. Han föll icke i den
välbekanta resdåsigheten, tvärtom var
han pinsamt klarvaken, han tyckte att
ögonen spärrades upp och kupade ut,
emaljstela och utan lock. Och efter
en stund hade han känslan av att en
osynlig satt mitt emot honom på
soffan. Det blev outhärdligt och han
lade demonstrativt upp fötterna på
sätets dynor.
Detta var ett ögonblick som måste
bekämpas. Ty det var det
psykologiska momentet när direktör Groth
brukade draga i nödbromsen.
Han började bliva känd inom
kontinentens järnvägsnät. Det fanns knappt
ett land där det icke hänt de senaste
åren att bankiren stoppat tåget genom
nödsignalen. I Belgien två gånger. —
I Sverige hade han däremot lyckats
behärska sig ehuru frestelsen varit stor.
Det var icke pengarna det gällde,
men han var rädd för andra följder.
Det skulle till sist dunsta ut och hans
mentala tillstånd väcka
uppmärksamhet. Och därmed var det slut med
hans stora ställning.
Ibland halvt önskade han att det
vore så. Men helst på grund av andra
skäl än sinnesförvirring. ’’Att draga sig
tillbaka." Tänk att det fanns folk som
kunde det — se på fransmännen, till
exempel. Men han kunde inte komma
ur labyrinten, av samma orsaker som
den störste av alla, Morgan, icke hade
kunnat det, även om han velat, till och
med sen han for dödssjuk omkring.
Själv var han ju, jämförd med giganten,
endast en liten tomte, men det är
samma pris de alla betala. I stort sett
slavtjänst intill änden.
Märkvärdigt att det ännu icke blivit
bekant och beryktat! En enda gång
hade tidningarna fått fatt i en historia
om hur han stannat en express — han
hann icke få den undertryckt. Men
det lyckades honom bevisa att tåget
kört med för stor hastighet och att han
ej ville vara med om en olycka —
därtill var hans liv för dyrbart. Tätt på
varandra följande järnvägskatastrofer
överallt i världen fingo opinionen med
honom och i en pressdebatt tillerkändes
han lovord! Det var ingen som anade
att han tyckt sig se en vålnad i
kupéhörnet och därför begått sin
över-ilning...
Nu såg Groth upp på den lilla
dinglande blyplomben, vars snöre
beskyddade bromshandtaget. Det var ett
D-tåg, ett "Durchzug", och det skulle
ej stanna förrän vid målet, den stora
färjan. — Ånej, han skulle nog hålla
sig i styr, denna gång.
Och han tvingade tankarna in i
rätt fåra, genomgick den nyligen
avslutade affärsmissionen, det stora
gruv-köpet — eller rättare aktiemajoritetens
placerande på f.å händer. Förstrött såg
han då och då ut genom fönstret och
märkte att de bokstavligt flögo fram.
Telegrafpålarna liksom föllo omkull
och ledningstrådarna stego och sjönko
i svindeltempo. Snart voro de framme
— lusten att bromsa var lyckligt över.
På en gång ljöd ett öronbedövande
brak. Skiljeväggen mitt emot honom
splittrades som glas, metallarmatur och
beslag knäcktes som vassrör, de båda
sofforna skötos i varandra och blevo
en och hans knän trycktes hårt upp
mot hans mun. Något vått skållade
ryggen och någon slog honom i bak-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
