Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Direktör Groths ångest. Av Henning Berger. Med 9 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
huvudet med en slägga. Därpå hördes
ett väsande som ur tusen cylindrar och
i det han tillika uppfattade en kör av
ohyggliga jämmerskrin gled han in i
sanslöshetens natt.
IV.
"Det var tur," sade professorn
och böjde sig över Groths säng, "att
ni satt med benen uppe på sätet. Det
borde i våra dagar vara obligatoriskt
anslag för resande, liksom plakaten på
tre språk att man icke får spotta i ku-
pén. "Passagerarna få icke hålla
fötterna på golvet." — Passengers not
allowed — Man darf nicht — Il est
défendu.. . Annars bli de klippta av
som med tång. Det har jag alltid lagt
märke till vid järnvägsolyckor. —
I morgon kan ni stå upp, den lilla
skakningen var en bagatell 1"
Groth låg stilla i sin breda säng.
Den gången hade det varit på ett hår
när. Hur meningslöst allt var! Om
han följt sin impuls och dragit i
nödbromsen hade tjugutvå liv skonats —
som det heter. Och mycken plåga och
förskräckelse, lemlästning och elände.
För att icke tala om det rent
ekonomiska. Det var ju nästan barockt
att han åter låg i ett hotellrum i det
främmande landet. Där låg en hög
tidningar — nu hade han lov att läsa om
alltsammans, men han vämjdes vid
tanken. Och i nästa rum satt hans
sekreterare och ordnade posten. — Gid
Fanden havde det Hele! som
danskarna säga...
Tidningar? Han såg på
nattduksbordets stapel. En sak dugde de till,
annonsering. Skulle han?
Han tänkte efter.
Det var länge sen — det där. Hur
gammal kunde han vara? Trettifem,
visst. Hm.
Skulle det ta bort ångesten,
hallucinationerna, vanföreställningarna,
mardrömmarna? Det var ju så mycket
annat dessutom... Den där Antonio,
nej, den trodde han icke på, det vore
besynnerligt om han ännu undsluppit
hamprepet eller fallyxan. Men pojken
— fast han ju gjort — allt — nästan
allt —
Det fanns också privatdetektiver,
högst obehagliga byråer, för resten.
Men ingen behövde veta motiven.
Han låg en stund med slutna Ögon.
Fast fullt vaken upplevde han på nytt
adalinpillerdrömmen. Det var icke
samma hotell, ej heller samma stad,
men rummet var en noggrann kopia
av Atlantisbostaden. — Det var
samma stora bolag (som också behärskade
Europas sov- och matvagoner) och om
man icke såg ut genom fönstren, kunde
man tro sig vara lika väl i Berlin,
London eller Tripolis, som i Nizza,
Budapest eller Rom.
Samma fyrkantsmöbler, samma
ax-minster och samma metalltrådslampor
— styrka 32-220, bolag A. E. G.
(utmärkta papper, han ägde en del!) och
samma dubbelfönster, hu, det var som
i drömmen, sannerligen hade inte en
tidning fallit ned och låg på mattan som
en avlång fyrkant. Kanske det
fortfarande var en dröm, vad var det för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
