Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Strövtåg på havets botten. Av Ax. Lindblad. Med 14 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
musslor lever pärlmusslan icke i
bankar utan förekommer endast en och en,
fastsittande vid botten med ett slags fot
(se figur 6). Dykaren får därför icke
uppehålla sig under sitt arbete inom
ett begränsat område utan måste röra
sig långa stycken. Båten, från vilken
han gått ned, kan av denna anledning
icke förankras i vanlig bemärkelse, ty
dess ankare är så konstruerat, att det
icke kan gripa tag i botten utan endast
släpar längs densamma. På detta sätt
regleras båtens fart genom att släppa
ut mer eller mindre ankarkättirig
allteftersom dykaren vill röra sig
långsammare eller hastigare.
I medeltal bör en god arbetsdag
ge ett resultat av omkr. 200
musselskal, men mycket skickliga dykare
kunna, om de hava tur, komma ända
till 1,000 st. Finner han sedan bland
dessa en eller annan sällsynt vacker
pärla, har han samtidigt gjort sig en
förmögenhet. Den namnkunnigaste
pärlan under senaste åren uppfiskades
utanför Australien och är känd under
namn av Södra korset. Den består
egentligen av en naturlig
sammansättning av nio pärlor, som
tillsammans bilda ett kors. Alldeles
beundransvärd är den symmetri, med
vilken sammanväxten skett. Detta
naturens underbara lekverk uppfiskades
på helt grunt vatten utanför
Lacipede-öarna av en dykare, som sedan sålde
pärlan för en spottstyver. Ehuru varje
enskild pärla är av utomordentlig färg
och glans, såldes klenoden för ej länge
sedan för det jämförelsevis billiga
priset av 200,000 kronor.
Många faror lura under vattenytan
på den oförskräckte dykaren, som ofta
fått utkämpa heta duster med
havsdjupets innevånare samt med nöd
frälsat sitt liv. Den kanske farligaste
av dem alla är den åttaarmade
bläckfisken (Octopus). Gripen av hans
väldiga sugarmar går dykaren i de flesta
fall en säker död till mötes synnerligast
som den fruktansvärda omfamningen
i regel hindrar honom att signalera till
båten (figur 7).
En annan fisk, också farlig för
dykare, är den s. k. stenfisken. Den är
helt liten men dess bett äro mycket
giftiga. Han håller till under stenar
och musselskal, ty det är endast när
dykaren rör vid dessa, som han blir
biten. Har han fått ett dylikt bett, är
det klokaste han kan göra att stanna
kvar i vattnet så länge möjligt är,
emedan vattentrycket bidrager, till att
7. Gripen av en Octopus.
pressa ut giftet. — Svarta och gula
sjöormar äro dykarens beständiga
följeslagare i vattnet men dess bättre äro
de alldeles ofarliga.
Vad beträffar hajen, "havets tiger",
som man brukar benämna honom, så
är han för en dykare ej fullt så farlig,
som man brukar utmåla honom. För
nakna dykare är naturligen faran
överhängande, men det finns få exempel
på, att en dykare i rustning retat hans
aptit. Men ett möte med odjuret
be-skrives dock av dykarna såsom mindre
angenämt, isynnerhet som hajen ge-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
