Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Vita fröken på Salby. Av Mari Mihi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VITA FRÖKEN PÅ SALBY.
AV MARI MIHI.
Det finnes folk — och inte få
heller — som, så snart midsommar är
över, och den första hövålmen åkt in
på logen, börja oja sig över att nu är
den ljusa tiden snart gången, att nu
komma de korta kulna dagarna
sättandes rätt som det är. Gnälltångar,
som inte orka stå för en julidag med
regnbyar ur svarta moln och häftiga,
bladavrivande vindstötar, utan att jämra
sig över att nu är sommaren förbi,
nu stundar den odrägliga hösten.
Kort-tänkt, meningslöst och ynkligt kallar
jag sådant att ställa sig på lur efter
förgörare av våra korta julifröjder, att
låta sin sommarlycka slås till marken
av första bästa slagregn.
Varför just rädas för hösten? Jag
håller av den, jag! — Den som levat
någon längre tid i Norrland och
sålunda haft tillfälle att möta våra
"härliga nordiska sommarnätter" alldeles
totalt renodlade, den som ,däruppe legat
och vridit sig utan sömn i en dager,
där man bakom nedrullade gardiner
kunnat läsa petitstil, alltmedan
skatorna skrattat i rönnarna utanför
fönstret från klockan ett på morgonen,
den som natt efter natt tyckt att det
vore en nåd att stilla bedja om att få
räknas bland framtidslandets
mångomtalade slumrande miljoner, han får
snart både nog och mer än så av det
långa ljuset där nordpå, och han önskar
sig tillbaka till breddgrader, där till
och med midsommaren har en snäll
och hygglig skymning att bjuda på. —
Jag håller av hösten och de långa,
bastanta oktobernätterna, då man
vaknar upp ett tag vid 3-snåret, stryker
eld, tittar på klockan och vet att det
bara är halvsovet, då man makligt
vänder sig på andra sidan och går till
Jon Blund på nytt. — Och aldrig äro
de gamla herrgårdarna så till den grad
sig själva som framemot jul. Det tidiga
mörkret sluter grannarna tillsamman,
och när spraka de kådiga granbångarna
i brasan så trevligt som då stormen
driver regn mot rutan!––––––-
Edmund Copperus hade fått ned
sin syster och hennes dotter på några
dagar. Och som han alldeles inte
visste vad han rätteligen skulle taga
sig till med dem, hade han, utom det
vanliga jaktföljet, bjudit så många av
ortens kvinnfolk, som stodo till buds.
Förgäves hade både friherrinnan von
Spången och dottern frankt förklarat,
att han visst inte för deras skull
behövde draga ihop så många kjolar. —
Edmund höll i sin fåvitsko detta för
blygsamhet. Så att dit församlades
både de fyra klumpnästa och stripiga
fröknarna Stog och Töstas och
Hyl-tinges med gumman Bunge i spetsen,
den otäcka gamla ärkekäringen, från
vilken det alltid, var hon vaggade
fram, dråsade svavelbitar, som hon
ständigt bar på sig, instoppade
överallt, för reumatismens skull. Ett
sannskyldigt menageri, som säkert skrämt
von Spångens på porten, ifall det inte
på ett välgörande sätt blandats upp och
liksom tunnats ut med de vackra
flickorna Waltinson, den änglagoda
prostinnan och Rosa Tellep själv, vilken
ensam vägde upp alla de andra.
Nu är det så, att när unga flickor
på landet för första gången råka
varann, ådagalägga de sinsemellan en
klädsam, fast en smula tvungen,
förbindlighet så länge de sitta i salongen
och konversera. Rätt som det är,
liksom efter en hemlig överenskommelse,
resa de sig upp, sex åtta stycken för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
