Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Vita fröken på Salby. Av Mari Mihi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
att "se på rummen". Ifall man då,
dryga tjugu minuter sedan de
försvunnit, ställer sig att kika i det fönster
som ligger åt rätt håll, uppfattar man
snart ett gnisslande i en dörr på ett
visst ställe till höger nere i trädgården.
Och strax därpå komma flickorna
upptågande, allesamman arm i arm och
allesamman DU. — Så går det alltid
till. —
Första dagens jakt hade inte varil
oäven, trots det strida regnandet, och
den utmärkte Oskar Keffenbrinck, en
väldig Nimrod, skjutande allt och alla,
efter vad som uppgavs, hade
isynnerhet haft tur i så måtto, att han
åtminstone inte skadat någon livsfarligt.
På kvällen, efter maten, började
man draga på med otaliga,
knävecks-kittlande och mörkrädda spökhistorier
som man läst om eller hört omtalas.
Ingen hade dock något att komma med
ur egen erfarenhet. Bibo ämnade
visserligen berätta om den underliga
hunden på Trestena, vilken han med
egna ögon iakttagit, men han åtrade
sig. Och Selim Waltinson tänkte på
den natt han försökt sova i gula
kabinettet på Loos, men allt i ett hållits
vaken av det käggelkloktsliknande
bullret uppifrån — dock, han skämdes
för att föra fram vad han misstänkte
att i alla fall ingen skulle tro.
Och då damerna påföljande dag
sutto vid sin sena frukost, sedan de
tappra jägarna för länge sedan dragit
till skogs, kunde de delgiva varandra
att de inte sovit en blund från kväll till
morgon, utan bara tyckt att det knäppte
i väggarna och tassade på golvet och
suckade utanför fönstren.
"Vad nu då!" gormade gumman
Bunge, som ingen del hade i nattens
spökstämning, utan som genom sin
oförskämda skaft-pince-nez noga synade
en tallrik på baksidan. "Vad nu då,
låter inte Edmund igen servera oss på
det här nymodiga skojareporslinet!"
62. — 1913.
"Det gör han visst alltid då han
har främmande," trodde någon.
"Vår värd och välgörare har just
ingen hobby för antikviteter," menade
Rosa Tellep med tonvikt på varje ord.
Dock, denna lilla pil trubbades mot det
pansar av fläsk, bakom vilket gumman
Bunge levde och dog. — "Och för
resten," tillade hon, "har allt smaken
för gamla saker blivit just som litet
vulgär. För många år sedan slog sig
en handelsman ned vid vår station.
Han ägde inte mera än ett blått
förkläde och en kladd och hette Nilsson.
Men sedan han rott upp sig, skriver
han sig Niehlzén samt anser sig skyldig
sin ställning att vurma för det antika.
Han möblerar visst huvudsakligen med
sådana där stora blankröda
malmgrytor, i vilka man plägade sylta under
hednatiden.
"Klokt folk syltar i sådana ännu,
min söta vän," försäkrade gumman
Bunge, tuggande på en stor
limpsmör-gås och anläggande en min av djup,
husmoderlig sakkunskap. "Man
använder sådana än. Men på grund av våra
moderna järnspislars konstruktion
måste man först såga av benen."
"Grevinnan måtte väl mena benen
på grytan," utbrast Rosa alldeles
hjärt-änsglig.
Rosa fick en mordisk blick ur de
små blodsprängda ögonen mitt över
bordet. Och med stumt raseri anföll
Beate-Charlotte Bunge sin fårkotlett.
Saken var den, att Edmund
Coppe-rus i vardagslag använde kinesisk
fajans, som han ätit på sedan
barndomen, och som aldrig tog slut, fastän
pigorna då och då anställde sina modiga
autodaféer med tappade brickor och
omkullvältade bord. Därför inträffade
det att t. o. m. damer av värld smögo
sig ut på sopbacken och letade efter
skärvor, vilka sedan med infernalisk
sakkunnighet sattes tillhopa av en liten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
