Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Juvelerna på Gårda. Av Ulrik Uhland. (Forts. och slut)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hon satte långsamt ut
underläppen.
"Nej, men jag skall bli, det har jag
tänkt många gånger, när jag har sett,
hur Agnes torkar diskarna. För resten,
det är inte mitt fel, att jag är arg. Och
inte någon annan människas heller,"
tillade hon en smula hastigt.
Han såg onekligen intresseradt på
henne.
"Hvems fel är det då?"
Hon dröjde litet.
"Ä, det är egentligen den där
förfärliga koftans."
Fritz drog en smula på munnen,
medan han betalade lunchen.
Vaktmästaren sneglade efter paret i dörren.
Den, som såg ut som det där danglet,
borde verkligen kunna hålla sig för
skratt.
Medan Jenny angaf riktningen mot
nationalmuseum, hade de ljusblåa tii
uttryck af metafysisk betraktelse.
"Vet ni, det där med Tyra har gifvit
mig en idé. För jag tycker verkligen,
att det är synd om er."
TJUGUFJÄRDE KAPITLET.
Det var lördag förmiddag. Solen
lyste in genom köksfönstret åt backen,
och hvad den belyste var så pass
märkligt, att Elise mycket väl skulle ha
kunnat inregistrera det hela som en
historisk tilldragelse i den gamla
gårdskrönikan uppe i biblioteket, om hon hade
förstått den verkliga innebörden. Hvad
den lyste på var nämligen ett rent kök.
Tyra hade på tre dagar utfört
underverk. Skänken, som hade stått och sett
ondskefullt svartröd ut under sin trasiga
vaxduk, hade en hel eftermiddag
vatten-behandlats och såg nästan blygt
rosenröd ut under en nystruken hvit
bordduk. Spisen var blank som en galosch,
och i handtaget på bakugnsluckan satt
en färsk tallkvist och skådade ned på ett
litet sällskap guldglänsande kastruller.
Golfvet hade avancerat så långt som till
ljusgrått, och köksbordet hade Axel fått
hyfla för att spara tid och såpa. Genom
fönstret fläktade ttt svagt luftdrag och
kom de spritt nya gardinerna att lätt
bukta sig. Det var en tilltalande tafla
så när som på tystnaden. Ty den var
nästan kuslig.
Agnes stod i stärkblus och skar
kaffebröd, inte som vanligt på
bords-skifvan, utan på ett skärbräde. Hon
placerade skifvorna i silfverkorgen inte
som vanligt med fingrarna, utan med
brödsågen, och för att vara nybörjare
gjorde hon det inte illa. Tyra
beskådade hennes förfarande utan att göra
någon anmärkning och sneglade då och
då på Lydia, som orörlig vaktade
kaffepannan på spisen. Lydia ansåg, att,det
var omöjligt att koka kaffe utan att få
hälften på spisen, och Tyra ansåg, att
det var möjligt. Tystnaden hängde i
luften som svärd. Plötsligt bröts den.
"Hvarför har Lydia en
säkerhetsnål bak i förklädet?"
"För att knappen har gått ur,"
svarade Lydia utan att göra den minsta
rörelse.
"Då låter vi den gå i igen, innan
vi går upp med brickan. För vi passar
inte upp på bättre fruntimmer utan att
vara snygga."
Lydia satte den ena handen i sidan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
