Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Juvelerna på Gårda. Av Ulrik Uhland. (Forts. och slut)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
med lillfingret utsträckt, men hon vände
sig inte om.
"Hvad är det för osnyggt med en
säkerhetsnål i ett förkläde? Det skulle
jag vilja veta."
"Och jag skulle vilja veta, hvad det
är för snyggt me’n."
Lydia svarade ingenting, utan högg
tag i kaffepannan, som visade tecken
till eruption. Hon satte upp den på
spisen och lade på en ring till.
"För resten, bättre fruntimmer,
säger Tyra? Fröknarna och hennes
nåd, ja, det kan väl vara, för di ä ju
adliga, men fru Möller, akta sig för
den. Hon ser ut, som om hon vore
litet fnoskig."
"Har ingenting med finheten att
göra," sade Tyra lugnt. "Fnoskig, det
kan till och med en kejserlig person
se ut för, men fina ä5 di i alla fall."
Lydia stod tyst ett par minuter och
såg på kaffepannlocket, som lyfte och
sänkte sig, men utan att någonting
flödade öfver.
"Tycker Tyra det är fint att fara
omkring och predika för nykterister?"
"Det är modernt, och då är det väl
fint."
Lydia fann ingenting att genmäla
och satte pannan afsides på spisen. Hon
gnolade till ett tag och gick upp i
handkammaren, där Agnes hade sitt
syskrin. När hon kom in igen, hade hon
en gul benknapp bak i förklädet. Tyra
kisade på den, men sade ingenting.
För det var ju i alla fall en knapp.
Uppe i salongen hvilade man sig i
af vaktan på kaffet. Fru Möller hade
kommit på visit på förmiddagen och
naturligtvis blifvit ombedd att stanna.
Det var en liten ljushårig, magerlagd
dam med ett nästan spasmodiskt lifligt
sätt. Elise fann egentligen det där sättet
en smula märkvärdigt. Hon såg med
egendomligt kyliga ögon på den lilla
frun, som hade krupit in i hörnet af
salongssoffan och på ett något
ovarsamt sätt hade tussat ihop de antika
brokadkuddarna rundt omkring sig.
Men fru Möller uppfattade inte blicken.
; Hon drog plötsligt ett djupt andetag.
"Å, söta någon, hvad det är skönt
att sitta i ett hyggligt rum. Vore det
inte för saken, så skulle man
sannerligen önska, att man slapp ge sig ut
igen."
"Saken?" sade Elise. "Hvad för
en sak?"
"Det stora målet." Fru Möllers
lifliga ögon strålade till.
"Och det är?" sade Elise alldeles
ovanligt exakt.
"Tjänarinnornas frigörelse. Och
det innefattar åtskilliga andra saker.
För det första, att våra stackars
medsystrar verkligen inse, att de lefva i
ett gränslöst slafveri. Man måste
försöka hjälpa dem fram till den
öfver-tygelsen. Måtte det bara lyckas."
"Tror jag säkert," sade Alfhild
ovanligt uppmuntrande.
Fru Möller smålog tacksamt mot
henne. Hon drog ihop ögonbrynen
med en liten min af smärtfylld
eftertanke.
"När man tänker på allt hvad de
göra för oss, blir man ibland verkligt
upprörd —"
"Det vill jag lofva," sade Alfhild
påfallande lifligt.
Elise vände sig litet stelt på stolen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
