Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Livets överraskningar. Av Jane Gernandt-Claine. Med 2 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
avstånd bytte de ett leende, och säga
vad man ville, var det något i hans sätt
att hälsa, som kom en att glömma hans
tunna,hår och skarpa rynkor. Att han
var betagen syntes på mustascherna.
Det ryckte lidelsefullt till i dem, då han
lyfte på hatten. Och i det han
gratulerade den unga damen till hennes
födelsedag, blev han riktigt öm. Men
i detsamma hörde hon sitt eget glada
skratt och kände glimten i sitt öga. Han
hade frågat, om han icke fick göra
henne sällskap, och hon undrade
muntert vad Haparanda skulle säga om det.
— Vad Haparanda säger intresserar
mig mindre, genmälde han. Jag ville
hellre höra vad ni säger, om jag ber
att få komma och göra min uppvaktning
efter klockan ett. Får jag det?
— Det får ni.
— Men allena?
— Hur så, allena . . . ?
— Jag menar att jag får tala ensam
med er. Ni får inte vara hemma för
någon annan än mig.
— Inte det? log hon. Ja, det är
det vi få se.
Det var intet löfte. Hon hade varken
sagt ja eller nej, fast hon var säker på
att han kom för att fria. Det hade han
redan börjat göra i går kväll och ett
dylikt anbud talte att tagas i
övervägande av mer än en orsak kanhända.
Häradshövding Sixtenson var bland
annat känd som stadens rikaste
ungkarl och det var vackert så. Själv
visste fru Gudrun vad det vill säga att
vara fattig som en kyrkråtta. Och det
nöjet är måttligt, om det också ger en
viss färdighet i vad förståndigt folk
kalla livskonst.
Hur hade hon icke fått svänga sig
och vingla för att komma ut oph lufta
på sig och ligga i Paris och studera.
Det hade hon nämligen gjort icke en
utan två gånger. Och fast ödet skapat
henne till kvinna och herrarna i
Haparanda påstod att konsten ej ligger för
könet, trodde hon sig om att kunna
måla. Men framför allt ansåg hon sig
likväl — av uppriktigaste hjärta — äga
fallenhet att rita bilder ... för
fantasifulla sagoböcker isynnerhet.
Och det var inte det lilla det, men
långt ifrån det mest intressanta hos
henne. Ty fru Gudrun, den stilfulla
fru Gudrun, med sin slanka gestalt
och sitt käcka huvud, där håret krusade
sig som på en hundvalp, hade en gång
varit gift med den snillrike
galenpannan Hjalmar Säve. Ingen visste
bättre än hon att han var den mest
begåvade och säkert oförvägnaste bland
svenska ingenjörer, vilken hittat på
automobilmotorer som han spelade
piano — det vill säga förbluffande.
Likt ett geni. För övrigt hade han känt
sig oförstådd härhemma. Och så fort
de gift sig, reste de hals över huvud
till Montevidio.
Detta vanvett måste naturligtvis sluta
som det gjorde — med att han rymde
ifrån henne och att hon sändes tillbaka
till sitt land igen med fattigskjuts eller
någonting i den vägen. En välvillig själ
betalte hemresan för henne, och någor
år efteråt sökte hon skilsmässa från sin
genialiske man. Aldrig hade hon fått
ett livstecken från honom och
domstolen förklarade honom vara död.
Det där var inga glada saker, men
mitt i änkeståndets bedrövelse började
hon rita gubbar. Och nu — sju år
efteråt — satt hon som husägarinna i
Haparanda, där hon tillbragt vintern för
att vårda en släkting till sig. Det var
hela åtta månader sedan hon kom hit,
och denna strålande morgonstund hade
hon vaknat i medvetandet att hon fyllde
31 år, vilket sakförhållande bort vända
upp och ned på hela staden. Ty där fru
Gudrun vandrade framåt gatan i detta
ljuvliga och ljumma väder, visste hon
sig höra till dem som ej ha rätt att vara
annat än unga. Flera herrar —
däribland hennes avlidne man — hade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
