Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Livets överraskningar. Av Jane Gernandt-Claine. Med 2 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
liknat henne vid en hundvalp, men en
valp med ras och stil. Och om hon
också blivit förståndig, fick det icke se
så ut. Det var tack vare denna fläkt
av överdåd och fart hon fått en
friare, och nu hade det gått så långt med
henne att hon tänkte överge livet och
dess äventyr för Haparanda.
Ingenting var i själva verket
antagligare. Men ville hon gifta om sig,
dugde det icke längre att låta dagarna
glida sig ur händerna, fast dylikt ägde
något oändligt lockande i Sveriges
nordligaste stad. I det lilla hus hon
ärvt efter sin släkting stod tiden stilla,
och hon trädde in i sin förstukvist för
att förnimma den stora vilan bortom
alla ljud. Människor och’ åkdon voro i
rörelse ute på gatorna, men hon hörde
tillvaron som ett sus av tystnad,
antingen det snöade eller var varmt som
nu. En idyll av sommarfred och
oföränderlighet, där man kunnat blomma
som fönsterlufternas rosor, om man
varit tjugu år . . . Om, ja . . .
Den tiden var förbi, men varför
skulle hon icke slå rot häruppe? Sitta
och lyssna på stillheten så länge, tills
hon icke hörde någonting av det hon
hörde. Jag vänder mig om, tänkte hon,
och känner det djupa lugnet andas tätt
bredvid mig som vore det jag och dock
icke jag. Och jag är lyckligare än jag
någonsin varit utan stora ord och
åthävor. Varför skulle jag icke ta
häradshövding Sixtenson?
Hugskottet var något annat och mer
än ett hugskott. Det kom som en av
dessa bråda inre omkastningar, vilka
stundom bestämma ett liv. Och i
detsamma steg hon in i sitt lilla ljusa
matrum och såg att gamla Lina satt
blommor på frukostbordet och lagt brev och
kuvert vid hennes plats. Människorna
hade kommit ihåg henne, fast de allra
flesta redan voro på landet, och mitt
framför hennes kopp stod en skär ros
i kruka ifrån hennes friare.
Han skulle bli bönhörd, det hade hon
redan klart för sig. Och i det susande
sommarljuset satte hon sig ute i
förmaket och började färglägga en
teckning, som kunde föreställa Haparanda
eller vilken svensk småstad som helst.
Bredvid sig hade hon en sagosamling
i manuskript, och med en kastning på
sitt lockiga hår svärtade hon till en
sötare uppe på ett tak. över hans
huvud syntes ett aeroplan och ur
skorstenarna lyfte sig röken som häpna
utropstecken. Nere på
borgmästarestenarna vandrade fruar och fröknar
med näsan i vädret, och i det hon
svängde till svansen på en hund, lyfte
hon plötsligt upp blicken. I dörren till
förstugan stod hennes gamla Lina, som
yttrade något om att det var en herre
därute.
— En herre? upprepade hon. Aldrig
häradshövdingen väl?
— Nej då, smålog den gamla. En
främmande. Och han frågar om frun
tar emot.
— Bed honom stiga in, nickade den
unga kvinnan och doppade penseln i
vattenglaset. Med ett ögonkast på sin
akvarell reste hon sig till hälften från
stolen, och i det hon såg dörren gå
upp, betraktade hon en sekund den
storväxta företeelsen av en axelbred
man* med besynnerligt framskjutet
huvud. Under de nervöst hopdragna
brynen lyste levande blanka pupiller
med en sällsamt glansig, blixtlikt
iakttagande blick.
— Gudrun, utbrast han och bredde
ut armarna. Bliv inte rädd, Gudrun,
det är jag.
Men fru Gudrun sade ingenting.
Hon lyfte händerna mot bröstet och
lät dem falla. Och i det hon sjönk ned
på stolen, var den främmande i ett nu
vid hennes sida och tryckte henne tätt
intill sig: — Skrämde jag dig så? Nej,
Gudrun, Gudrun, var inte så
förskräckt. Inte ska du svimma . . .
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
