Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Mannen från Liège. En krigsroman av C. 33. (Forts. och slut.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MANNEN FRÅN LIBGB.
EN KRIGSROMAN AV C. 33.
— Nåväl?
Fröken Kessel flög upp från stolen,
där hon sjunkit ned och slukade sin far
med blickarna.
Herr Kessels ansikte var sådant som
Tarras ännu aldrig sett det, nästan
uppsluppet muntert. Han plirade ett par
ögonblick mot sin dotter, som stod kvar
med samma oförändrade uttryck av
hungrig förväntan.
— Nåväl? Men Maud då! Allt är
naturligtvis klart. Du vet väl att vår
Herre utövar förmyndarskapet för alla
dårar som inte kunna hjälpa sig själva.
— Låt mig se dokumenten, pappa.
— Kan inte, mitt kära barn! Jag
vågade inte behålla dem en sekund mer
än nödvändigt i min ägo. De tyckas
ju ha haft en fullkomlig repulsion för
mig och min familj.
—: Vem har dem?
— Generalen, naturligtvis, general
Leman. Du kan tro att han . . .
— Och var fann du dem?
— Var jag fann dem? Hm. Jag
vet inte om jag törs blotta det för dig
— det är ju egentligen en diplomatisk
––––se så, vänta då ett ögonblick!
Jag fann dem, där jag måste finna dem
naturligtvis, det vill säga . . .
— Det vill säga? Pappa, varför står
du då och plågar mig?
«— Bara för att göra överraskningens
glädje så mycket större, mitt barn. Jag
fann dem på ett ställe, där ingen på
hela tiden hade tänkt att söka dem.
Men du vet vilken skarpsinnig far du
har, inte?
— Pappa!
— I Beckers bostad i Bryssel då,
(Forts. fr. föreg. häfte o. slut.)
Maud, din envisa flickunge, eftersom
du vill veta det!
— När?
— När ? Gud, vad du kan hålla
förhör! I dag morse klockan sju.
— Klockan sju! Du hade tur tidigt
på morgonen!
— Maud, om du håller på på det här
viset, går jag sannerligen min väg. Jag
hade väntat mig ett annat mottagande,
det får jag säga. När man varit uppe
som jag var natt i några dygns tid (herr
Kessels röst blev nästan irriterad)
så. . .
— Pappa, pappa! Förlåt mig, förlåt
mig! Jag är outhärdlig, jag vet det.
Jag tänker bara på mig och glömmer
att det är du som fått stå ut med allt
det värsta — förlåt mig!
Tarras vände sig bort från ett litet
mellanspel. Plötsligt hörde han åter
fröken Mauds röst.
— Och . . . och det är riktigt säkert
att du har dem, pappa? Du narras inte
för mig för att. . .
— Maud! Nu får det vara nog. Nu
blir jag verkligt ond på dig. Akta dig,
annars skickar jag dig över till din
mosters familj!
— Till tant Betsy i England! Pappa!
Vad . . . Pappa, jag kan inte tro på dig,
bara för det du sade nu. Varför skulle
du sända mig till England, om . . . om
allting vore som det. . .
— Hör på, min lilla Maud, och
förstå att nu är detta allvar. Vad på mig
ankommer är allting i ordning.
Dessutom är jag en man, när det gäller.
Därför — alldeles frånsett att det är
min självfallna plikt att stanna här —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
