Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Min far. Till minne av professor Johan Lindberg. Av Elsa Lindberg-Dovlette. Med 2 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det är sommar. Och plötsligt och
oväntat blir en stilla liten landsortsstad
som i ett trollslag musikalisk. Det
spelas fiol från skollärarens hus, från
hökarens bästa kammare och från
skräddarens vindsrum. Och fioltoner
höras från bagarens och snickarens
gårdar och till och med länsman och
riksdagsman ha plötsligt fiolmusik i
huset från morgon till kväll. — Vad
har då hänt? Jo, ingenting annat än
att professor Johan Lindberg slagit sig
ned där för sommaren med sina elever.
— Och det spelas. — Man kämpar om
rekord. Åtta timmars övning om dagen.
Kraftmätning i arbete och flit. Och
såsom avslutning för sejouren en
gemen-samhetskonsert för stadens fattiga. Det
var det vanliga temat och ordningen
för sommaren.
Dagligt umgänge med läraren gjorde
också förhållandet mellan elev och
lärare annorlunda på en gång mera fritt,
mera förstående och mera hållbart för
livet. Det är säkert mången av dem,
som nu äga kända namn inom musikens
värld, som erinra sig dessa
sommardagar, då man spelade, talade och gjorde
musik och då fiolen var en gudom,
som man offrade till och som fordrade
arbete och åter arbete som offergärd.
Den lilla staden vaknade med
Fio-rillos etyder och Beethovens konsert
och somnade vid Paganinis övningar
och Bachs cavatina. Och det väckte
inte alls någon undran om mjölkflickan
gnolade på Mendelssohns konsert i sin
ovetande oskuld, just som hon hört den
spelas var morgon, när hon gick förbi
med sina fyllda flaskor. Och det fanns
en skomakare i stan som lappade alla
stadens trasiga skor, under det att han
gladeligen sjöng masurkan av
Wieniaw-ski.
Och när så fiolerna förstummades
och eleverna reste bort med sin lärare,
då sade man i den lilla staden––––
"Nu är det höst. Nu blir det ej som-
mar igen förrän fiolerna sjunga i
staden igen."
Är det något, som är värt att minnas
från barndomen är det säkert det
ögonblick då förmågan att uppfatta det
sköna först vaknade i medvetandet.
När jag tänker därpå, då kommer det
tillbaka igen alltsammans både bilden
och förnimmelsen.
––––––-Det handlar om en liten
flicka, som man fört till sängs.
Mamman har stoppat täcket om henne och
släckt lampan. Hon sover ännu ej, ty
som hon är en samvetsgrann liten
flicka repeterar hon ännu i minnet sina
läxor. Hon njuter på förhand av
sömnen, av vilan och av medvetandet att
vara omhuldad och det är så skönt att
veta och känna att sömnen är helt nära,
bara att taga emot som en stor gåva
om man sluter ögonen.
I rummet bredvid är det någon,
som spelar piano — skalor upp och
ned, upp och ned. Det är den
lilla flickans mor. Fingrarna löpa i
jämna och vana rörelser. Och de
spelande fingrarna tala till den lilla
flickan genom tonerna — — "Då vi
voro unga," säga de, "övade vi oss för
att spela som stora artister spela, för
att bära fram de stora kompositörernas
geni. Vi arbetade, men vårt arbete
var en glädje, våra studier en
förväntansfull fröjd. Ty vi skulle ju en gång
från konsertestraden tjusa åhörarna och
spela så, att de glömde sina
vardagstankar och sina omsorger. Men så kom
kärleken. En ung mans hand slöt sig
om oss och i hans trofasta grepp glömde
vi våra artistdrömmar. Nu blev det för
oss annat arbete — hus och hem och
barn skulle skötas om. Fingrarna hava
mycket att bestyra och för pianot finns
det bara tid om kvällen, när arbetet om
dagen är slut och barnen ha gått till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
