Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Min far. Till minne av professor Johan Lindberg. Av Elsa Lindberg-Dovlette. Med 2 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sängs. Därför löpa vi nu i jämna
övningar. Men det är ej mera egna
artistdrömmar vi bära fram. Det är en
annans drömmar, en stor musikers som
vi endast vilja ackompanjera––––"
Så tala fingrarna till den lilla flickan.
Hon vet, mamma övar sig för att
spela med hennes far, då han kommer
hem. Och allt under det att hon hör,
hur fingrarna löpa i jämna övningar,
sluter hon ögonen och somnar.
Det var då det hände det, som
kom den lilla flickan att minnas detta
efteråt, sedan hon blivit vuxen — —
Det var icke en dröm och det var icke
verklighet. Det var tydligare än en
dröm och det var skönare än
verklighet. Hon såg och hon hörde. Hon
hade förnimmelse av att vara i en
kyrka — en oändligt hög döm, med
vida, dunkla valv. Men det
egendomliga var, att det föreföll som om hela
kyrkan endast varit till för den
himmelska musik, som ljöd under valven
och som om man byggt den så hög och
stor bara därför att tonerna riktigt
skulle få plats att svälla ut. Och ändock
voro de så bärande mäktiga, att de ej
tycktes rymmas, utan domen höjde sig
av tonernas kraft och egen makt, tills
den slutligen blev ett med
stjärnhim-melen. I vågor av oändlig lugn
skönhet tyckes henne musiken flöda ur en
outtömlig källa. Men det djupa, lugna
tonhavet ändras plötsligt. Domens
murar tyckas darra. Starka
basackor-der drivas mot templets pelare, bryta
sig in mellan valvens skira gallerverk,
skäras av mot dess vinklar och krossas
till döende eko inne i dunklet. Likt
himmelens svarta åskmoln, som falla
ned i tunga, smattrande regndroppar,
så lösas basackorderna i hårda gälla
toner, vilka en efter en slungas ut som
bly kulor. Och åter skiftar musiken. —
Likt ett sakta duggande regn falla nu
kaskader av veka, ljusa toner i fina
skiftningar och fylla valven med sin
lätta rytm. Det är liksom en sång av
fågelröster i ljusa, pärlande drillar,
döende sedan i ett pianissimo andelätt
likt en ängels suck. Men det är en
hög, ren sopranton, som knyter
samman de sista tongångarna. Och när
alla andra toner förklingat i de
skymningstunga valven, då jublar ännu
denna enda klingande ton i obunden
frihet däruppe i domens högsta kupol
närmast stjärnorna, likt en själ, som
frigjord höjer sig till Gud.
Den lilla flickan lyssnar betagen och
en oändligt stor lycka vidgar hennes
bröst. Ty bakom de slutna ögonlocken
ser hon tusende syner och sköna bilder
burna till henne av tonvågorna. För
första gången erfar hon ett behov av
att beskriva och sammanställa det hon
ser, för första gången känner hon
förmågan att uppfatta det sköna och
återgiva det just efter sin tro och måla det
i ord, så att även andra kunna se och
förstå.
Plötsligt väckes hon upp av att
musiken tystnar. Och allt som hon såg
fördunstar och försvinner i samma
ögonblick. Och det är en välbekant röst,
som talar ute i rummet bredvid. Nu
förstår hon. Hon har ej drömt, det var
verklighet. Hennes far hade spelat på
sin fiol. Ty endast dess strängar kunde
framtrolla dessa brusande djupa
orgeltoner och dessa högt klingande
fågeldrillar. Endast hans fiol kunde tala
och berätta, så att man såg det
fördolda och frammana syner.
Och hon genombävas av en stor och
stolt glädje och oemotståndligt knäpper
hon samman sina händer i ödmjuk
tacksamhet över att äga en sådan far.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
