Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
42 SVEN LIDMAN
Jag skulle vara så förbannat älskvärd och vänlig och noga höra på och
lägga på minnet de små gyllene ord, han nu sa...
under så lysande förhoppningar begynta ambassad som
representant för Kärlekens Majestät hos Moses Friedman —
nu en förlöjligad och förkrossad fjant — en narr inför Gud
och människor.
Vilket bräckligt och svagt ting är ej oftast en ung mans
hjärta — hur snabbt förtär ej den upphettade och häftiga
stämningen sig själv som elden halmstråt — en låga nyss
och nu ingenting. I det ena ögonblicket är man en av
förgrundsfigurerna 1 det mest heroiska sorgespel, och i
sekunden efter den hånfulle åskådaren, vilken först av alla kastar
de ruttna äggen på sin misslyckade namne på scenen.
När jag denna eftermiddag vandrade den gamla vanliga
vägen från Moses tillbaka till kasernen gick jag på en
alldeles ny väg — en väg, som ej längre var förbunden med
några minnen, drömmar och förhoppningar eller över huvud
taget med något av det, som är människosjälens livsluft och
kraft — den vägen jag gick var för visso en enda amerikansk
realitet — en nykter, kall, hård och grå väg — nästan
livlös och förstelnad i sin enfaldigt påtagliga och
ofrånkomhga verklighet — spöklik i sin blodlösa, innehållsfattiga
nykterhet.
Mitt nittonåriga hjärta upplevde materiens realitet.
Varje sten, varje gruskorn på landsvägen framträdde med
oanad tvdlighet — som bure mina ögon mikroskop: mask-
Digitized by GO gle
rosorna i dikeskanten — ogräset i de små trädgårdarna —
den avfallna, flarniga färgen på de små husen jag passerade
förbi — rosten på järnvägsrälsen — en avbruten gren med
sina vissna blad — en spjäla som fattades i staketet — en
spräckt fönsterruta — ett smutsigt linne på ett klädesstreck
inne på tvätthusgården, där två hundar förlustade sig med
varandra som hundars sed är — det fanns ej en fadd detalj
eller defekt i den omgivande yttervärlden, som ej i de
minuterna levde med en nästan smärtsam tydlighet på mitt
ögas näthinna.
Nu förklarar jag det hela därmed, att min oerfarna själ
blivit suggererad och lamslagen av Moses Friedmans
våldsamma viljeutbrott — att hans semitiskt torra och tomma
ande besatt mig, förvänt min syn och tvingade mig att se
världen, så som han såg den, eller i varje fall ville, att jag
skulle se den.
Just så som jag i de ögonblicken såg varje detalj i den
omgivande verkligheten — allt som var smått och smutsigt
och trasigt och bristfälligt och fult — så såg han den kanske
alltid och förstod att inrätta sitt liv därefter.
Men — jag gjorde mer orätt än så — jag var än svagare
under makten av hans vilja. Jag frambar Moses Friedmans
budskap till Erik Löfgren i den mest cyniska och
kategoriska form. Jag ville i min tur även övertyga honom om
det allena saliggörande i min nyförvärvade övertygelse, att
världen var grus och småsten och ogräs, trasiga staket och
spräckta fönsterrutor, smutsiga underkläder och
hundbröllop — övertyga och överbevisa honom med en
nyomvänds grova och rabiata självsäkerhet.
Min vän var fylld av en större, ädlare och starkare
ande, än den min obefästa och lyriska impressionistsjäl
gömde, och i den första våldsamma smärtan över Moses
Friedmans meddelanden hörde han en lång stund varken
min stämma eller mina råd och utläggningar. Han
lyssnade till en början med ej till det småförnumstiga
kallprat, med vilket jag bevisade för honom, att han om ett år
skulle ha glömt Sally Friedman —- att han kunde tacka Gud
för att ha sluppit så vidriga släktingar som di där judarna
— att hela Moses” familj ej var värd två ruttna lingon —
att uppasserskan på Rödesunds kanalhotell hade en mycket
härligare figur än Sally Friedman — att det fanns fullt med
stiliga flickor i Stockholm som väntade honom med Karlberg
— och för resten — kvinns som kvinns — di hade alla
samma sak att skänka.
Jag gladde mig åt gruset och gottade mig av ogräset och
svepte mig i de smutsiga underklädernas mantel och
befolkade en trist och tom tillvaro med idel tarvligheter.
Ty jag var fylld av Moses Friedmans vilja och besatt av
materians orena ande. ;
Min vän började till slut kanske höra mina världsvisa
inlägg — dunkelt — ofattligt — oredigt — som en med
väldiga och väntande beslut sysselsatt människa måste
lyssna några ögonblick till en intervjuares likgiltiga och
betydelselösa pladder.
Han såg mig plötsligt — såg plötsligt på mig — en blick
som genomskådade mig i min ömkliga skröplighet och
förvånad frågade sig själv:
Var det min vän? — det där ömkliga? — litet grus och
ogräs och smutsiga trasor! — och ingenting annat?
Var min vän sådan?
Så gick han sin väg — utan vidare förklaring — utan att
yttra något — ensam och tyst — och jag såg honom med
stora och hastiga steg försvinna längs vår en gång
gemensamma väg ned mot Vättern och Underbacken. Jag hade
blivit stående på stenläggningen utanför kasernen —
förvånad och osäker. I min hand upptäckte jag plötsligt ett litet
paket. Det var den ena bakhalvan av Erik Löfgrens
kamgarnsbyxor.
VE
”Men har stenen en enda rispa fått
är glansen borta från smycket.”
Det är sagt om kärleken, men det träffar bättre vänskapen.
Det är så mycket naturligt växande och helande kraft i den
Original from
UNIVERSITY OF MINNESOTA
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
