Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Free:
förras av evig förnyelse och bättring mäktiga väsen. Den
senare är en skapelse av människohänder — där lagas inga
krossade och avbrutna delar av en ständigt givmild och
förlåtande natur.
Men — vi få ej kräva för mycket av den mänskliga
skröpligheten och ofullkomligheten — när vi ej nå det
högsta, få vi nöja oss med det, som ej är alltför lågt.
Jag hade dock i alla fall i sådan grad varit Erik Löfgrens
vän och förtrogne, att under det närmaste dygnets
måttlösa förtvivlan behövde han ännu min hand och mitt
deltagande, var jag dock en fast punkt över det sjudande kaos,
som böljade och brusade inom honom och hotade spränga
hans väsens yttre form och gränser.
Från den föregående aftonen, en torsdagskväll, till den
närmaste lördagens morgon var min vän ett ödesdigert
naturväsen, lika farligt för sig själv som för omgivningen.
Han hade kunnat kasta sig själv framför tåget, givit sin
kompanichef en örfil för en orättvis kritik, klättrat upp i
en brinnande skyskrapare för att rädda en honom okänd
åldring i dess översta våning.
Wie ist das klein, womit wir ringen;
was mit uns ringt, wie ist das gross!
Liessen wir änlicher den Dingen
uns von des Sturmes Kraft bezwingen,
wir wurden weit und namenlos.
Erik Löfgren var ”weit und namenlos”. Vad av
medvetande, självbevarelsedrift och världslig klokhet ännu fanns
hos honom, det tydde sig instinktivt till mitt sällskap. Även
ett svagt stöd är ett stöd — även en bristfällig vän har dock
något av den verkliga vänskapens heliga kraft i sitt väsen.
Under det dygn, som nu följde, fick jag de djupaste
inblickar i en lidelsefull och passionerad människas natur.
Som vetenskapsmannen på Vesuvii observatorium var jag
i tillfälle att se en vulkan i underjordisk verksamhet och
därav hämta nyttiga och lärorika erfarenheter.
Mycket av vad min vän under de timmarna sade, tänkte
och förehade, skulle i en än så romantiserad skildring, av
all s. k. sakkunnig kritik förklaras omöjligt och
opsykologiskt, konstruerat och krystat. Och det fastän samma
kritik så gärna svänger sig med frasen ”verkligheten
märkvärdigare än dikten”.
Vad som redan då slog mig framför allt, var denna
lidelsens instinktiva behov att dikteriskt så att säga
förkroppsliga sig själv, dess omedvetna vilja till ett slags
estetisk gestaltskapning, dess förmåga att medvetet spela
sig själv i en rollgestalt.
Där gick min vän Erik Löfgren, som levat hela sitt liv
i en svensk småstad — som aldrig läst skönlitteratur,
varken gammal eller modern — som av alla världens
teaterpjäser endast sett ”Niniche” spelad av ett resande
sällskap i hans hemorts teaterlada — där gick han och
diktade om sig själv som en främmande person — förnam
med estetiskt välbehag sig själv som en utanför honom
fristående varelse.
— Men då gick Erik Löfgren tvärs över gatan — då
blev det blod för Erik Löfgrens ögon och han grep efter
vapnet — så stor var hans kärlek att han övervann allt och
offrade sina käraste för sin kärleks skull.
Bredvid detta: pojkaktigt enkla lustigheter och omogna
reflexioner — eller förtroenden om sig själv av den mest
fysiskt intima art och klaraste observans — eller logiskt
klara och lugna resonemang av den mest praktiska reda
och sans — det senare en färdighet, som ju lär vara fullt
förenlig med vissa former av sinnessjukdom.
Och dessemellan tillstånd av ren kollaps — ett slags
djuriskt oförnuftigt idisslande — ett barnsligt, fjolligt
omtuggande av ett yttrande — en tanke — ett infall.
Erik Löfgren var betydligt mer tröttande för sin
utomstående, men deltagande vän än för sig själv.
Han ägde en jättes krafter och ett barns förmåga att i
oändlighet upprepa sig själv. —
Digitized by Go gle
[CA 2
KÄRLEKENS OMVÄGAR 43
Judar äro icke blott fega, utan även kloka. Medan
germanernas feghet oftast är utan förmildrande
omständigheter.
Moses Friedman och hans broder Ruben förstodo av det
hotfulla och våldsamma som låg under Erik Löfgrens till
det yttre behärskade och hövliga besök hos dem, att de
spänt bågen för hårt — att det var praktiskt nödvändigt
och klokast att finna något modus vivendi med den unge
mannen — att man måste på något sätt rationellt avleda
och kanalisera denna hotande vårflod.
Min vän hade lugnt men eftertryckligt förklarat, att han
misstänkte dem båda för att hålla Sally inspärrad mot hennes
vilja. Han bar i en plånbok närmast sitt hjärta brev från
henne, som endast talade om den trofastaste kärlek till
honom. Hon skulle bli hans hustru, och han skulle träffa
henne, även om vägen till henne skulle gå över deras lik.
Han tillät ingen röra vid den kvinna, som var hans. Det
fanns ej en människa, som skulle kunna ställa sig hindrande
mellan honom och henne. j
Fem minuter före tapto på lördagskvällen nådde
underhandlingarna ett positivt resultat: Mellan klockan 12 och
!/,1 på söndagen skulle min vän ostört få råka sin älskade
(Forts. följer å sid. 50.)
En varelse i vitt sprang ut på planen — ett lysande exalterat ansikte under
en tung svart hårkrona. Hon slog armarna om hans hals och kysste honom.
Original from
UNIVERSITY OF MINNESOTA
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
