Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
16 FRANK HELLER
mustaschig herre på sjuttioett år. Han hade stickande
ögon, buskiga, nästan mustaschstora ögonbryn och en
enda passion i världen: att äga och besitta så mycket
som möjligt, innan han dog. Han hade haft så litet
att kalla sitt under de första femtiosju åren av sitt
liv, att ett ombyte var det enda som hade någon glans i
hans ögon. Med list eller våld strävade han att
tillfredsställa sin passion, och det är därför lätt att tänka
sig hans känslor vid den ödets nyck, som den tionde
januari gjorde honom till oförutsedd ägare av möbler,
antikviteter och dyrbarheter till ett värde av mellan
sju och åttatusen pund! Han tillbragte en vecka av sitt
livs mest ogrumlade lycka med att syna och värdera
dem en för en. Där fanns tavlor, som han inte hade
mycket begrepp om, men som buro namn, han kände
till; där fanns antika guld- och silversaker, gamla möbler,
kuriositeter, gobelänger, allt vad man kunde drömma
om. Där fanns slutligen två bilar... Lord Purbrook
funderade just på om det var billigare att skaffa sig en
chaufför eller lära sig köra själv, då han eftermiddagen
den sjuttonde januari fick ett telegram, som fyllde honom
med förskräckelse:
Lord Purbrook, Purbrook Hall, Wexford,
Irland. Kommer med
eftermiddagsexpres-Kenyon.
sen i morgon.
Kenyon! Det var ju den
där underbart skarpsinnige
och välvillige detektiven,
som han vänt sig till i
London och som förklarat, att
han utan vidare kunde ta
alla dessa härligheter i
besittning! Kunde någonting
ha ändrat sig? Skulle han
kanske bli tvungen att
lämna tillbaka något?...
Lord Purbrook tillbragte
en sömnlös natt med att
grubbla över det gåtfulla
telegrammet. Nästa dags
eftermiddag kom mr
Kenyon med lösningen.
Svindlaren, som sakerna
tillhört, hade återvänt till
London och upptäckt vad
som skett! Haha! Han ville ha igen dem! Haha!
Han hade varit hos mr Kenyon och förklarat, att det
var hans mening att ha igen dem inom en vecka!
Haha! Gode Gud, vad det fanns för folk!... Gode
Gud, mannen måste vara galen!... Lord Purbrook var
nära att skratta ihjäl-sig vid åhörandet av mr Kenyons
berättelse. Till slut torkade han tårarna ur ögonen, och
såg till sin förvåning, att detektiven själv inte deltog i
hans munterhet.
— Vad står på, mr Kenyon?
Kenyon ryckte på axlarna.
— Ingenting särskilt. Det är klart att den där figuren
ingenting kan göra — vad han sade var naturligtvis bara
skryt. Men... Jag skall tala om för er, lord Purbrook,
att jag har nöjet känna honom sen åtskilliga år tillbaka.
Det är en djärv och företagsam herre.
— Men gode Gud, Kenyon, ni menar då inte...
Vad vill han ta sig till?
— Nej, jag är inte rädd eller något sådant. Men det
var kanhända oförsiktigt av er att lägga beslag på
sakerna. De voro deponerade i ert namn och de voro
inte stulna, men... Det hade naturligtvis varit riktigast
att överlämna dem åt myndigheterna.
– Vad! Ni menar — ni menar, att jag skulle lämna
tillbaka någonting?
— Ja — kanske vore det — — —
— Aldrig! Aldrig! Sakerna äro mina! De voro
deponerade i mitt namn! Det finns inte något tjuvgods
bland dem! Vem ger honom rätt att deponera saker
Digitized by GO gle
i mitt namn? Då erkänner han ju att de äro mina!
Hade han kunnat komma åt att svindla till sig något
från mig, hade han säkert gjort det. Jag lämnar inte
igen för en penny!
— All right. Men ni kan vara övertygad om att han
kommer att göra ett försök att få igen dem. Jag känner
honom, som jag redan sagt er.
— Ni pratar, Kenyon! Vad kan han göra?
— Var har ni sakerna?
— I östra tornrummet, utom bilarna, förstås. Dit
kommer han inte utom genom mitt sovrum, och dörrarna
ha dubbla patentlås och järnbommar. Med mig äro vi
sju man på slottet. Vi hålla naturligtvis vakt dag och
natt.
— Gott. Han har gett sig själv en veckas tid, och
lyckas han inte inom den "tiden, kan ni vara lugn. Jag
känner honom. Om ni vill, lord Purbrook —
— Ja? Så stannar ni här så länge?
— Ja. Jag anser det för en personlig hederssak, att
han misslyckas.
— Utmärkt! Utmärkt! Och... priset?... Ni förstår, -
eftersom ni medger att det är en personlig hederssak...
Kenyon såg på sin gråhårige stridskamrat med en
ofrivillig rynkning av näsan.
— Naturligtvis blir det gratis, sade han. Lord
Purbrook skrattade förtjust —
hans skratt var som en
värpande hönas
kluck-kluckkluck.
— Utmärkt! Utmärkt!
Då kan svindlaren lika
gärna uppge försöket med
detsamma. Ni och jag och
sex betjänter räcker till för
att mota honom under alla
omständigheter. Vad ’ var
det ni sade han hette?
— Professor = Pelotard,
sade Kenyon, d. v. s.
egentligen är han svensk
och heter Filip Collin.
Det var på tisdagen mr
Kenyon kommit till slottet;
det var på torsdagen, den
första ovanliga händelsen
inträffade. Den tycktes föga anmärkningsvärd: lord
Purbrook fick besök av sin gamla kokerska, avskedad en
månad efter hans intåg på slottet.
Lorden och mr Kenyon sutto just vid Purbrook Halls
föga rikhaltiga frukost, då den gamle betjänten James
kom in och med förbluffad min sade:
— Ers nåd, mrs Gimpie är där ute i hallen.
— Vem är där ute?
— Mrs Gimpie, ers nåd. Hon säger, att hon antar
ers nåds anbud med tacksamhet och att hon kan flvtta
in redan i eftermiddag.
Lord Purbrook stirrade på den gamle trotjänaren.
— James, brukar du dricka före frukosten?
Betjänten rodnade.
— Nej, ers nåd, svarade han stramt och rätade på
sig.
— Vad fan menar du då med att stå och prata
gallimatias? Vem är mrs Gimpie? och vad innerst är det
hon antar med tacksamhet?
— Mrs Gimpie, om ers nåd inte minns det, är ers
nåds gamla kokerska — och hon sade att hon hade
fått brev från ers nåd.
— Ett brev från mig! James! Du måste vara
berusad eller galen! Vill du vara god och fortsätta
serveringen och låt oss slippa fler dumheter.
— Som ers nåd befaller.
James försvann ut i hallen, varifrån ögonblicket efter
upphetsade röster kunde höras. Betjäntens blev
plötsligt tydlig och begriplig.
Deras tjut var som tjutet från en
flock utsvultna varginnor.
Original from
UNIVERSITY OF MINNESOTA — 3
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
