Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Vill ni genast laga att ni kommer i väg, mrs Gimpie!
Vad menar ni med att komma här och skaffa mig
obehag? Ni har druckit!
Nu blev även den andra rösten fullt hörbar. Den var
gäll och upphetsad.
— Ge mig i väg? Har jag druckit? Vet ni inte skäms?
Jag har brev från hans nåd att jag skall flytta tillbaka
i tjänsten mot femtio pund om året, och då skall ingen
gammal betjänt — — —
Här blev det ett tvärt avbrott. Ljudet av fötter, som
trampade häftigt fram och tillbaka över stengolvet,
hördes, följt av smällen av en tung dörr som slogs igen.
Därpå visade James sig åter i matsalen, något
upphetsad.
— Ber om ursäkt, ers nåd. Måste kasta ut den
oförskämda varelsen.
— Vad var det där med brevet? sade Kenyon. Var
hon full?
— Kan inte säga det, sir.
det är det ni menar, sir.
Lord Purbrook spratt till vid en tanke:
— James! Är du säker det
var mrs Gimpie?
— Ja, ers nåd.
— Alldeles säker? Det
kunde inte ha varit någon i
förklädnad?
Betjänten stirrade på sin
herre.
— Någon i förklädnad?
stammade han. Vem i all
världen skulle klä ut sig till
mrs Gimpie och komma här
och — — —
— Svara på vad jag
frågar! Är du säker på att det
var kokmadamen?
Betjänten fortsatte att se
på sin herre med gapande
mun.
— Säker?... Visst är
jag säker. Jag måtte väl
känna — — —
— Det är bra. Du kan gå. /
James försvann, och lord Vr
Purbrook lutade sig fram ll CA
mot sin bundsförvant med
en slug blick i ögonen.
— Vad tycker ni om det, vad, mr Kenyon? Det smittar
av sig att vara detektiv, vad? En idé, jag fick, att det
kunde vara han. Som spanare!
Kenyon nickade.
— Hm, ja, inte otänkbart i och för sig, men rätt
osannolikt. Men det är en smula konstigt med brevet,
tycker jag.
— Bah, här där människor dricka whisky från morgon
till kväll! odla
Mrs Gimpies besök var upptakten till dagens
händelser. Lord Purbrook och hans gäst befunno sig på en
promenad runt slottet, då den nästa kom. Det var kort
efter lunchen.
Uppför inkörsvägen kom en flock kvinnor ur
arbetsklassen, fjorton eller femton till antalet, tydligen klädda
i sina bästa kläder, men släpande på stora bylten. De
talade ivrigt med varandra och voro synbarligen
upphetsade. Deras skor och kjolar vittnade om att de hade
en lång fotvandring bakom sig — väglaget var inte det
bästa. Ett par av dem voro medelålders, de flesta till
åren. Då de fingo syn på lord Purbrook, uppgåvo de
höga glädjerop och skyndade sig att slå krets kring
honom och mr Kenyon.
— Gud signe ers nåd för ers nåds storartade anbud!
— Ers nåd gör orätt, som har ångrat sig! Det trodde
jag alltid om ers nåd! Himlen välsigne ers nåd! Ers
7:e h. 1916. — 3.
Hon luktade inte, om
Deras skratt upphörde först, då en civilklädd
herre, som tydligen var deras chef, steg fram
MASKARNAS REVOLT 17
nåd är god och frikostig, och det var vad jag alltid
trodde om ers nåd!
— Ska vi ha våra gamla rum, eller har ers nåd ställt
i ordning nya åt oss?
— Ers nåd avskedar väl betjänterna, nu när vi har
kommit?
Ropen från de femton kvinnorna voro så gälla, att det
dröjde flera minuter, innan lord Purbrook kunde skaffa
sig gehör. När det äntligen lyckades för honom, var
hans gubbfalsett nästan lika gäll som kvinnornas. Han
svängde käppen kring sig, som om han velat slå lös
på hela den gallskrikande flocken, och lyckades till slut
få den att lystra.
— Vad är det här för historier? röt han. Vad tusan
vill ni här? Förbannade käringar, vem ger er lov att
komma hit och skrika mig döv? Vill ni genast ge er
i väg, annars skall själva — — —
Han hann inte längre. Kvinnorna hade stirrat på
honom som förstenade. Nu fick en av de äldsta mål i
munnen, och hon överröstade honom med lätthet.
— Vad meningen är?
skrek hon. Det är vi som
frågar det! Tar ers nåd
tillbaka sitt ord? Haha, så lätt
skall det inte gå — — —
Lord Purbrook fick
övertaget:
— Vill ni tiga! Vill ni
hålla er fördömda mun
ögonblickligen! Ni är fulla
allesammans! I väg, annars
skall jag lära er, hur min
käpp smakar!
Kvinnoskaran kring
honom teg ett ögonblick, som
ur stånd att tro sina öron;
så brakade det lös i en
tjutande storm av utrop. Det
var inte längre möjligt att
urskilja vad de sade, men
med ens kommo de
tydligen att tänka på att gär-
ningar tala bättre än ord.
/ Lord Purbrook hade för
andra gången lyft sin käpp
som för att slå till, då de
gamla kvinnorna i samlad
trupp störtade mot honom med sina klädesbylten i
högsta hugg. Deras tjut var som tjutet från en flock
utsvultna varginnor. Kenyon högg sin värd i armen
och släpade honom i ilmarsch med sig upp mot slottet.
Ett slagsmål med dessa gamla fruntimmer hade han
ingen lust till. Kvinnorna, som alldeles tycktes ha glömt
sina år, följde efter i en skrikande och kraxande ström
och lyckades tillfoga sina manliga antagonister åtskilliga
dova slag av de tunga klädesbyltena, innan Kenyon fick
slottsporten i lås bakom sig och den gamle lorden. Lord
Purbrook var likblek av ilska; hans röst var knappt
begriplig, och hans gamla händer darrade som asplöv
av upphetsning. Kenyon, som blivit stående med
rynkade ögonbryn och handen på dörrlåset, gjorde ett halvt
tjog fåfänga försök att ådraga sig uppmärksamhet av
honom, innan det lyckades.
— Lord Purbrook!
Äntligen tycktes lorden lägga märke till honom och
slutade sina rasande lamentationer.
— Piskad som en’ hund av en flock gamla satkäringar!
Överfallen på min egen mark! Vad fan är meningen?
Vid den allsmäktige, ska de inte i fängelse allesammans!
Vad vill ni, Kenyon?
— Jag vill fråga er en sak: har ni skrivit till någon
av de här furierna?
— Är ni spritt språngande förryckt? Är ni från vettet?
till lorden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
