Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjerde Sången
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fjerde Sängen. 2 5
P å himlens rena fält, på solens blanka stig.
Uti en upprörd luft de tunga skyar vålta
Och till ett mörkgrått hvalf sig öfver fästet smälta;
Man öfver Vänern re’u de svarta skurar* ser,
Som nalkas i en blink och störta floder ner.
Men striden mediertid med lika ifver lågar,
O 7
Soldatens raseri ej efter himlen frågar.
Det gny som regnets svall, som vädrens susningför,
Med stridens larm och brak ett grufligt samljud gör.
Ett lågt och dunkelt moln sig öfver fältet sluter.
Utur sin brustna barm det hela strömmar gjuter,
En hvirfvel rusar fram, på stormens vingar förd;
Der striden skarpast varj år striden nu förstörd.
Orkanens ilskna våld som alla hinder trotsar,
De starka ordningsband i båda hårar lossar,
En ovän rifver han ifrån sin oväns bröst,
Och bjuder krigets slut med tordöns egen röst.
Af böljan slåckes ut all stridens eld och ifver;
Den år nu kämpe nog som fast på foten blifver.
Förtviflad stretar en mot stormens hot och påck’
Med döden i sin syn och vädret i sin råck.
En ann sin breda hatt med bistra ögon följer,
Som svåfvar lik en örn och sig bland molnen döljer;
Han bannar vädrens våld, som honom plundrat har,
Och håller sin peruk med båda händer qvar.
Du gamle Rådman Blom! i så fördubblad fara
[Vill Pafos ömma Gud c]iu ålderdom försvara.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
