Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sensationer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Nästa kväll är det mörkt igen med
allvarliga mörkblå moln som trängas med varandra.
Ingen lucka visar rymdens oändlighet. Det är
kvavt och träden stå väntande på något hemskt
och avgörande, något för deras existens
betydelsefullt. Allt är tyst hemma. Alla utom jag sova.
Jag har nyss läst ett par böcker, flugit igenom
dem och låtit det värdefullaste i dem avsätta litet
stoft på min själs vingar. Det är underliga böcker
om raskultur och politik och filosofi, böcker som
få läsa och böcker skrivna av fantasimänniskor,
goda fantaster.
Jag läser och undrar om livet är till för goda
människor. Jag misstänker att de onda, de dumma,
brackorna, de egoistiska, de obegåvade lumpna
småsjälarna, som icke ha något att ge, men söka
inbilla andra att de ha något att ge, och ta betalt
för denna imaginära gåva, att dessa människor äro
de, som segra i kampen för tillvaron.
Under det jag tänker detta blir det kvavare.
Allt mörknar, och trädens löv hänga slappa och
trötta, men deras teckning är vacker. De se ut
som om de vore av bly och deras grönska blir
materiell. Jag skulle vilja gå ut och hjälpa
varje blad på min kastanj att resa sig, spruta ut
sig självt fullt av livskraft och leva fullt och
vackert. Då dånar det plötsligt och åskan, som
jag väntat, är här. Åskan är vacker när man ser
den över havet. Den är ju alltid vacker, men man
ser mera av den, då den går därute. Dagen blir
svart som beck, som mörkblått beck, och plötsligt
ritar en blixt upp sitt vackert greniga träd på sin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
