Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Osarkrak
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Men Knud ville icke. Då bad han att få låna
en papperskniv som låg på ett bord i rummet —
han skulle visst icke göra sig något med den, han
ville bara se den.
Men då icke heller detta lät sig göra, blev han
förgrymmad.
— Jag har hjälpt dig i mitt land och arbetat
hårt som en man för dig, och nu vill du icke göra
mig den lilla tjänsten att hjälpa mig dö!
Och så vände han sig mot väggen och varken
tilltalade eller svarade Knud under två veckors tid.
Men med kroppens tillfrisknande blev också
tankarna friskare. Han ville leva och började
känna hemlängtan.
Kavdlunakernas land var stort och rikt, men
det var icke ett land för en polareskimå. Han hade
lärt sig kritisera oss. Vi voro starka och mäktiga,
men vi voro icke konsekventa. I många fall voro
vi dumma. Vår religion, om vilken han fått en
liten aning, lämpade sig ej för honom. Varför
ville vi inpränta våra lagar och bud i honom, då
vi själva ej levde efter dem?
Vår klasskillnad förstod han ej. Våra sociala
institutioner voro löjliga — till exempel vår
uppfattning om och tillämpning av äktenskapet. På
den punkten voro vi uteslutande dumma.
Han hade på kort tid lärt sig skriva och läsa.
En av Knuds vänner bad honom skriva något i en
minnesbok.
Han skrev — och här följer Knuds
översättning: »Det forefalder mig, at I hvide Mennesker
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
