Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
158
någon annan af mig känd art, ej blott till storlek, grenighet
och bladens form, beklädnad, tjocklek och kantsågning, utan
ock till hängenas täthet eller gleshet, kapslenias beklädnad
(glatta eller ulliga) och färg (gröna, gulaktiga eller bruna),
skaftens längd o. s. v.
Ilybrida former bildar denna art med tf. caprea (tf.
latifolia Forbes), cinerea (tf. puberula. Doll), vagans
li-vicla (S. myrtoides Doll), glauca (tf. Amandæ Ands.),
myrsinites (tf. myrsinitoides Fr.) och purpurea (S.
van-dcnsis Kern.).
21. S. phylicæfolia (L.) Sm. öfverensstämmer på det
närmaste med föregående, från hvilken den skiljes genom lägre
och spensligare växt; slankiga, glatta, vanligen rödglänsande
grenar; stipellösa, smalt lancettlik a, slutligen
pergament-styfva, undertill blåaktiga, ofvan glänsande gröna, föga
naggade blad utan upphöjda ådror och punkter; alldeles
oskaftade, bladlösa och tätblommiga hängen samt tydligen mera
kortskaftade, mjukt hvithåriga kapsler med mindre stift.
Mest typisk och ymnig i den nedre skogsregionen, går den
långt upp på fjällen (intill 4000 fots höjd) och blir högre,
yf-vigare ned mot Bottniska vikens kuster, medan S. nigricans
aldrig går öfver trädgränsen och knappast dit samt söderut
blir mindre utmärkt. I låglandet blandas dessa arter
sålunda, och der blir det ej sällan rätt svårt att med
säkerhet genom bestämda karakterer skilja dem åt. Det är dessa
former, som Laestadius kallade subphy’icæfolia (jfr Ands.
Sal. Lapp. p. 60) och som Wi miner alldeles orätt ansett
vara hybrider af tf. phylicæfolia och hastata, derför att
de vanligen hafva glatta kapsler. Men dels äro de i dessa
trakter mycket allmänna (medan tf. nigricans blir
sparsammare), dels saknas här oftast S. hastata.
Beträffande benämningarne phylicæfolia och nigricans
synes det mig satt utom allt tvifvel, att Linné, för hvilken
nordens allmännaste pilart (tf. nigricans) väl ej kunnat vara
okänd, med namnet phylicafolia afsett dem båda, och att han
särskildt med namnet S. arbuscula betecknat både tf. arbu-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
