Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
14
j. a. nannfei.1)t
tills mera material blivit tillgängligt. Det synes dock föga troligt, alt
den skandinaviska utbredningen skall komma at I bli något nämnvärt
vidgad. — En förteckning över de å kartan markerade lokalerna följer
i slutet av denna uppsats.
Redan till sitt allmänna utseende avviker E. persica högst avsevärt
från E. Helleborine, ehuru den liksom övriga Euepipactis-arteT har en
betydande ekologisk amplitud och visar en motsvarande växling i
habitus. Oftast uppträder den dock i en extrem skuggmodifikation
och är då mycket gracil, lå-, tunn- och småbladig samt har en gles
och fåblommig blomställning (Pl. 1, vänstra ex.). Exemplar från
solöppnare lokaler bli mycket kraftigare men äro fortfarande påfallande
små- och fåbladiga, blomställningarna bli mycket rikare och
stödbladen anmärkningsvärt långa och mot spetsen jämnt avsmalnande
(Pl. t. högra ex.). Exemplar vuxna i dvnsand få dessutom vanligen
bladen hopvikta efter mittnerven och utåtböjda, i likhet med vad fallet
plägar vara med övriga Epi pactis-arier från likartade lokaler, något
som oftast och vackrast kan iakttagas på E. atrorubens.
Bladen äro hos E. persica äggrunt lancettlika, någon enstaka gång
kunna de bli upp till 7X3,5 cm, men exemplarens största blad hålla
sig vanligen omkr. 4—5X2,0—2,5 cm. Bladen äro normalt 3—6, men
så snart de äro flera än fvra, plägar det eller de översta till storlek
och form närma sig stödbladen. Nerverna äro föga framträdande, och
deras scabritier äro även på bladundersidan mycket oansenliga.
Den å herbarieexeniplar lättast iakttagbara karaktär, som skiljer
E. persica från samtliga närstående arter, är blomställningsaxelns,
blomskaftens och fruktämnenas ytterst obetydliga hårighet, varigenom
hela blomställningen vid flyktigt betraktande verkar kal. Hos E.
atrorubens — liksom hos E. microphylla — är hela blomställningen tätt
luden, under det att hårigheten hos övriga Euepipactis-arter visserligen
är glesare och dess mängd växlande (särskilt variabel är den hos E.
Helleborine), men även i sina kalaste former äro de övriga arterna
mycket hårigare än E. persica.
De största och mest påtagliga skillnaderna finner man emellertid
i blommans byggnad (fig. 2; Pl. JV). Även å pressat material plägar
man, om blott blommorna ej alldeles krossats genom för hårt tryck,
efter uppkokning kunna med tillräcklig tydlighet studera den inre
byggnaden. Blommorna äro hos E. persica betydligt mindre än hos
E. Helleborine och hängande, öppna sig blott till hälften och äro sålunda
även under anthesen vanligen smalt klockformiga. Kalkbladen äro
påfallande smala och spetsiga, tunna och fånerviga; deras färg är grönvit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
