Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tre för norden nya epipactis-art kr
13
(Her trojanum 1883 n. 803 p.p.; L!) och »Pontus, Sumila, in silvis»,
7. VIII. 1889, P. Sintenis (Iter Orientale 1889 n. 1702; L!)) samt en
frän Iran (Th. Kotschy. Pl. pers. hor. n. 721, Ed. K. F. Hohenacker
1804: U!). Dessa kollekter stämde ä andra sidan så väl med
beskrivningen av E. persica Hausskn. (Soö 1927 p. 36: 1940 p. 348), alt deras
identitet därmed ej kan betvivlas, ehuru jag ej haft tillgång till någon
av de kollekter, som Soö citerar. Artnamnet persica har, som synes,
prioritet över vectensis.
Senare har jag. då dr Harald Lindberg godhetsfullt förelade mig
originalexemplaret av sin från Cypern (»M. Troodos, Platania, in silva»)
nyligen beskrivna E. Troodi (H. Lindberg 1942 p. 4: »Ab E.
micropliylla Ehrh. foliis remotis, majoribus, 3—4 cm longis et 2—2,5 cm
latis. bracteis 1.5- 2.5 cm longis et 4—7 mm latis. ovario subglabro
differt»), kunnat konstatera dess identitet med E. persica. Samma
resultat gav granskningen av den av .T. Holmboe på Cypern (»in the
pine-forest [Pinus pallasiana-forest], above Prodromo, rare», 21. VI.
1905, n. 934; O!) samlade växt, som ban publicerat (Holmboe 1914
p. 56) som E. latifolia var. parvifolia och som Soö (1940 p. 337) med
frågetecken citerat som E. piirpurata.
Märkligt nog har sålunda en skandinavisk fanerogam, som för
1(55 år sedan fått en god avbildning (1780 i »Flora danica»), vars
skillnad från den närstående l7,. Helleborine uppmärksammats för 150
år sedan (av Rafn år 1796), som för 100 år sedan belades med ett
lierbarienanin (E. micrantha Steenstr.), och som har en vidsträckt
utbredning i Europa och Orienten, dock ej blivit beskriven som art
under eget namn förrän under de två sista decennierna ocli då första
gången från Orienten (E. persica), därefter från Isle of Wight i
diametralt motsatt hörn av utbredningsområdet (E. vectensis) och till sist åter
frän Orienten (E. Troodi). Den besitter dock en rad goda, delvis redan
habituellt iakttagbara karaktärer.
E. persica är till sin skandinaviska förekomst en utpräglat sydlig
kalkväxt, huvudsakligen förekommande i bokskog. På
utbredningskartan (fig. 1) ha endast genom granskade exemplar bestyrkta lokaler
samt några få särskilt pålitliga uppgifter markerats. I Danmark är
arten på Sjælland förvisso mycket allmännare än vad kartan visar;
enligt litteraturuppgifter är den där traktvis allmännare än E.
Helleborine. Saknaden av arten i västra Jylland torde vara verklig och
betingad av den magra jordmånen och bokskogens sällsynthet, däremot
beror frånvaron från sydöstra Jylland sannolikt på bristande
undersökningar. I civrigt måste varje diskussion av utbredningen uppskjutas,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
