Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
III
j. a. nannkeldt
den förekomma i Harz och Thüringen. Från Ostalperna och Österrike
föreligga talrika fynd. Arten är likaledes känd från västra Ungern och
Karpaterna, från Siebenbürgen och Banatet saml från talrika lokaler
i Rumänien (Pantu 1915 p. 104). Utbredningen omfattar slutligen även
Balkanhalvön, varifrån jag haft tillfälle se ett exemplar (»Crnagora
bei Kuceviste nördl. von Skoplje, 1T/7 1923, Vandas», hb. Hayek s. n.
E. microphijlla, (1!). Enligt Soö (1929 p. 123, 190; jfr även Markgraf
1933 p. 410) når arten ända lill Grekland. Den ständigt upprepade
uppgiften om förekomst i Ryssland kan enligt Nevski (Komahov 1935
p. 625) ej bekräftas. Huruvida den finns i Italien framgår ej av
litteraturen, men åtminstone i de nordligaste delarna bör den givetvis växa.
Varpå uppgifterna om förekomst i Portugal (exempelvis hos Soo 1940
p. 337) grundar sig är mig obekant. Utanför Europa tycks arten ej vara
känd; den med frågetecken försedda lokalen hos Soo (I.e.) grundar sig
— som ovan påpekats — på Holmboes fynd av E. persica.
E. purpurata står till blombyggnad och pollinationsbiologi närmast
E. Helleborine och E. atrorubens men skiljer sig redan habituellt
tydligt från dessa. Rhizomet, som betecknande nog saknas på samtliga
danska herbarieexemplar, är ovanligt kraftigt och ligger djupare än
hos någon annan Euepipactis-ixri; de grova och relativt fåtaliga rötterna
kunna bli i det närmaste en m långa. Stjälkarna, som äro grövre och
fastare än hos någon av släktingarna, utgå i allmänhet enstaka från
rhizomen. men grupper på intill ett 20-tal stjälkar från samma rhizom
uppges förekomma. Hela örten är oftast starkt violettanlupen: någon
gång uppträda nästan belt klorofyllfria individ. Bladen äro tämligen
talrika, mindre och smalare än hos E. Helleborine och E. atrorubens,
smalt och spetsigt elliptiska—lancettlika. föga längre än internodierna,
de största vanligen omkr. 5—6X1.5 cm; under nerverna liksom i kanten
äro de försedda med ovanligt långa och tydliga scabritier. övre delen
av stjälken är järnte blomskaft och i viss grad även fruktämnen ganska
tätt luden. Blomställningen är tät. ofta mycket tät: blommorna (fig. 3:
Pl. IV) äro stora, vanligen t.o.m. större än hos E. Helleborine; till
form och färg erinra de närmast om den senare artens men gå mer
i violett, varjämte hvpochilens grop, som hos E. Helleborine på insidan
är mörkt brunröd eller brunviolett, hos E. purpurata uppges vara
klarviolett. Hypochilen är stor och nästan halvklotformig av ovanligt
tjock och köttig vävnad. Blomningstiden är avsevärt senare än
släktingarnas.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
