Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
54
rikard sterner
1’örsla påseendet mest i ögonenfallande hos växten äro de stora, djupblå,
tack vare de jämförelsevis långa skaften framträdande blommorna,
de nedre bladens starka, praktfulla aiithocyanfärg och de övre bladens
originella, mörka, småningom brunaktiga grönska. 1 samtliga dessa
avseenden påminner vår art mycket om V. tripliylla. Alltefter
väderleken kan blomningen utsträckas från den tidiga våren ända fram på
sommaren. De senare framkommande blommorna bli mindre och
blekare ; på de krukodlade exemplaren voro de lilafärgade och ungefär
av samma storlek som hos t.ex. V. arvensis. På sina naturliga
ståndorter tillhör arten den för dessa hällmarker karakteristiska
vinter-annuella floran. Även de krukodlade exemplaren voro vinterannuella.
Ett antal frön. som såddes på våren året efter de skördats, ville
anmärkningsvärt nog icke gro: de skulle sålunda icke ha lålt en förvaring över
vintern.
Som framhållits av Hylander och Albertson äro dessa indigena
förekomster av Veronica praecox på Öland och Gotland av största v
äxtgeografiska intresse. De innebära en markant förstärkning av det
svd-eller sydosteuropeiska element, som är så karakteristiskt för dessa öars
växtvärld. Härvid räkna vi emellertid endast med artens indi g ena
förekomster. Som synantrop har Veronica praecox en betydligt
vidsträcktare utbredning och finnes flerstädes även i de nordliga delarna
av Mellaneuropa, från sydöstra England över Holland-Belgien till
Brandenburg och Pommern. Hylander (I.e. sid. 302) uppger, alt enligt
flororna skulle vår art som indigen vara så sydlig, att den först i
Sydeuropa (Balkan) skulle uppträda på naturliga ståndorter såsom
hällmarker. Så är dock icke fallet. Med all säkerhet måste den räknas som
indigen i Centraleuropa i isolerade, särskilt gynnsamma områden. Så
t.ex. ingår den i steppartad vegetation på grund jord i del just för sin
starkt sydliga flora bekanta gips- och kalkstensrika
Kiiffhäuser-om-rådet söder om Harz, en vegetation som visar betydande likheter med
vissa öländsk-gotländska alvarsamhällen (Meusel 1939, l.ex. sid. 179
och 191). Enligt mitt förmenande bör den även betraktas som indigen
i den av Volk undersökta sandvegetationen vid övre Rhen (jfr
Hylander I.e. sid. 302).
Som indigen torde Veronica praecox ha ungefär samma utbredning
som Fumana procumbens (Dun.) Gr. & (i., d.v.s, med tyngdpunkten
förlagd titi Sydeuropa och Mindre Asien och med spridda, smärre
förekomster i södra Mellaneuropa, nordligast i Küffhäuser samt starkt
isolerat på Öland och Gotland (jfr arealkarta hos Meusel I.e., sid. 1431.
För Veronica praecox ligger saken dock ekologiskt och växtgeografiski
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
