Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1ü0
bengt pettersson
Utbredning. Öland. Tveta ås. 20. VI. 1807. J. E. Zetterstedt
(U). — Gotland, Linde klint. 1863. P. J. Hellbom (U). Hall. SW
om Nors fiskeläge, nära stranden, Festuca ovina - (’.ladonia raiu/iformis
-samh., lätt uppfrusen märglig jord. 15. VI. 1941. Bengt Pettersson.
Follingbo, W om Storvidemyr, tunt mylltäckt häll. V. 1943. Leg. idem.
Endre, E om Ölbäck. tunt mylltäckt häll. 14. XI. 1943. Leg. idem.
Etel-hem, S om Sigvalde, sluttande, tunt mylltäckt hällmark. 28. V. 1944.
Leg. idem.
Heppia lutosa (Ach.) Nyl. når på den nyfunna lokalen i Halls socken
på Gotland sin absoluta nordgräns, efter vad som hittills är känt. Arten
är lill sin europeiska utbredning koncentrerad till de södra och
mellersta delarna av världsdelen, där den nästan överallt tyckes vara en
ganska stor sällsynthet. I det egentliga Tyskland är den enligt Migula
11929) funnen i Bajerska alperna (4 lokaler), Frankiska Jura
(flerstädes), omkring München, Baden (t.ex. kring Heidelberg), Hessen,
Westfalen, Harz, Thüringen, Schlesien samt på två lokaler i
Ostpreussen. I övrigt är arten känd från Schweiz (Hepp saml Lettau 1942.
p. 314), Tyrolen (Dalla Torre u. Sarnthein uppge 7 lokaler). Mähren
(16 lokaler enligt Suza), Italien (tagen av Massalongo, Cesati ni.fi.),
Frankrike, huvudsakligen i södra och mellersta delarna, inalles 8
departement (enligt Harmand), och slutligen mellersta Ryssland (Hue).
Utanför Europa är den känd utom från Afrika (Kanarieöarna enligt
Montagne och Abessinien enligt Hue) även från U.S.A., där arten,
benämnd Heppia Despreauzii (Mont.) Nyl. och Solorina Leai Tuck.
in sched., enligt Fink (1910) är »widelv distributed (i museerna ligga
exemplar från N. och S. Carolina, Ohio och Iowa.) Fink (1935, p. 170),
som kallar arten Solorinaria Despreauxii (Mont.) Fink, omtalar, alt
den förekommer »ön soil, tliroughout the United Slates».
Ståndortsförhållanden. Heppia Inlösa kan räknas bland våra mest
fordrande sydliga kalklavar. Suza (1925) håller arten för »xeroterm».
I Syd- och Mellaneuropa intar den rätt skiftande ståndorter av kalkrik
|y]), såsom murar, jordskärningar, kalkstensblock, glest gräsbevuxna
sluttningar etc. Arten undviker således ingalunda kulturskapade
förhållanden. I Norden tycks den dock vara bunden till naturliga ståndorter.
Hellboms lokal på Lindeklint torde vara i väsentliga avseenden orörd
natur, och detsamma gäller Zetterstedts lokal på Tveta ås. där arten
förekom tillsammans med andra kalcifila lavar (Zetterstedt 1870,
p. 116).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
