Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
294
GUNNAR DEGELIUS
De 5 hittills kända fynden av H. euploca i Sverige (och Norden)
äro alltså kort sammanfattade (betr. herbarie-förkortningarna se
Degelius 1935 s. 307):
Bohuslän. Foss: Munkedal, strax S om Kvistrums gästgivargård, i
block ras. 1933 Carl Stenholm (G). (magnusson 1935 s. 120.) — Uddevalla:
Skansberget, sipperyta nära havet. 1942 A. H. Magnusson (m). (Magnusson
1945 s. 311.)
Dalsland. Å n i m s k o g: Henriksholm. 1870 Joh. Hulting (G, U).
(Hölting 1900 s. 81 s.n. Endocarpon pusillum.)
Östergötland. Närmare lokal och år okända. Westring (Hs, ex. ej sett
av mig). (Acharius 1809 s. 157, m.fl. arbeten.) — V. Toll st ad:
Hästholmen, strandklippor vid Vättern strax S om hamnen. 1938 Rolf Santesson (R),
1944 Gunnar Degelius (A, Ds, Ht, L, R. u).
Ii. euploca tillhör det sydliga elementet i vår lavflora. Som framgår
av ovanstående är den i Norden säkert känd blott från södra Sverige.
I Mellan- och Sydeuropa har arten av litteraturen att döma en vid
utbredning men är överallt m.el.m. sällsynt. Utbredningen omfattar också
Nordamerika (liknande typer även annorstädes). Laven synes i
huvudsak vara bunden till fuktiga lokaler, såsom sjöstränder, sipperytor o.dyl.
Denna Hepjria-art liknar med hänsyn till sin allmänna habitus en
liten Dermutocurpon eller än mer Endocarpon eller en Lecidea av
undersläktet Psora. Bålfjällen äro tämligen små (hos svenska exemplar
ofta blott några få mm breda), rundade, m.el.m. glest inskurna, ljusare
eller mörkare bruna (undersidan blek), tilltryckta men senare
uppstigande och sammanpackade till täta samlingar. Fjällen, som äro
fästade vid underlaget med en navel, äro i kanten m.el.m. sorediösa. och
härigenom skiljes arten habituellt lättast från de hos oss förekommande
snarlika arterna av de nämnda släktena. Soredierna äro bårdsoredier,
men på smalare lober te de sig ofta mer läpp- eller huvudlika. —
Apo-thecier äro icke med säkerhet anträffade på svenska exemplar.
Till slut några ord om bålens anatomi hos denna art. Bålen är
uppbyggd av ett m.el.m. tjockt övre och ett liknande undre
plectenparen-chym (paraplectenchym), där cellernas tjocklek är växlande (lumina
4,5—10.5 tj.). samt däremellan av en luckrare vävnad av vanliga hyfer
(3—4 |j. breda), alltså en märgvävnad. Denna senare, som på alla av mig
undersökta snitt är mycket markant, kan ställvis förvandlas liil ett
plectenparenchym. En genomgående pleetenparenchymatisk bål har
jag dock aldrig iakttagit. Algerna, tillhörande en cyanophycé
(Scyto-nema eller Stigonemal) och vanligen bestående av små cellkolonier (där
cellerna äro rundade eller mer oregelbundna, mestadels 8—13 u. i diam.,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
